Det fanns en tid när anklagelser för antisemitism mot oss Palestinademonstranter knappast förekom och inte heller skulle ha fungerat. Det var under solidaritetsrörelsens första år från 1968 och framåt. Vi var ju vänster, legitimerade antirasister i kampen mot USA-imperialismen i Vietnam, de portugisiska kolonialkrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau och apartheidregimerna i södra Afrika. Varje försök att anklaga oss för rasism hade fallit på sin egen orimlighet. Rasism var ju inte bara en grundsten i kolonialismen utan också ett typiskt högerfenomen, i all synnerhet antisemitismen.
Palestinafrågan var ny på den politiska konfliktkartan men fullt synlig först efter Sexdagarskriget i juni 1967, som blev början på den krackelerande idyllbilden av Israel som en sorts socialdemokratisk kibbutzdröm där sjungande ungdomar marscherade med spade på axeln för att få öknen att blomma. De föreställde ett folk utan land som förlänats, av Gud eller Storbritannien eller FN, ett land utan folk. Men efter erövringskriget 1967 växte den motsatta bilden av en ockupationsmakt och ett ockuperat palestinskt folk oemotståndligt fram.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!