När högern i början av 70-talet förlorade debatten om Israel uppfann man det perfekta vapnet: en ”ny” antisemitism som endast fanns till vänster. Strategin lyckades så väl att till och med vänsterpressen har svalt den, skriver Jan Guillou.
Det fanns en tid när anklagelser för antisemitism mot oss Palestinademonstranter knappast förekom och inte heller skulle ha fungerat. Det var under solidaritetsrörelsens första år från 1968 och framåt. Vi var ju vänster, legitimerade antirasister i kampen mot USA-imperialismen i Vietnam, de portugisiska kolonialkrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau och apartheidregimerna i södra Afrika. Varje försök att anklaga oss för rasism hade fallit på sin egen orimlighet. Rasism var ju inte bara en grundsten i kolonialismen utan också ett typiskt högerfenomen, i all synnerhet antisemitismen.
Palestinafrågan var ny på den politiska konfliktkartan men fullt synlig först efter Sexdagarskriget i juni 1967, som blev början på den krackelerande idyllbilden av Israel som en sorts socialdemokratisk kibbutzdröm där sjungande ungdomar marscherade med spade på axeln för att få öknen att blomma. De föreställde ett folk utan land som förlänats, av Gud eller Storbritannien eller FN, ett land utan folk. Men efter erövringskriget 1967 växte den motsatta bilden av en ockupationsmakt och ett ockuperat palestinskt folk oemotståndligt fram.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Därmed föddes en ny strategi med större förutsättningar att fungera än den gamla och redan förlorade debatten om att vara för eller emot Israels ockupation.
Vi var inte så många ungdomar som tog oss an denna nya fråga, ”brännpunkten” var otvivelaktigt fortfarande Vietnam. Och det skulle knappast ha blivit någon ”debatt” om inte den profilerade folkpartistiske politikern Per Ahlmark med glöd och entusiasm hade tagit på sig uppgiften att rida ut till Israels försvar.
Per Ahlmark hade en teori: genom att såväl borgerligheten som sossarna i Erlanders generation olyckligtvis satsat på fel häst i Vietnamkriget höll man på att förlora den unga generationen. De politiska ungdomsförbunden, också SSU, var på väg att avfolkas på grund av det misstaget.
Men nu hade vänstern begått samma typ av misstag genom att bli ”proaraber”. Där kunde de demokratiska partierna ta igen på den nya karusellen vad man förlorat på gungorna.
Sagt och gjort, debatt blev det. Men det var ändå en strategisk felbedömning av Ahlmark. Han och hans gelikar, de flesta folkpartister, vann visserligen publikmässigt debatterna i början. Men på längre sikt hade de försatt sig i ett ohållbart läge. De skulle bedyra att Israel absolut inte hade för avsikt att behålla några ockuperade områden, att palestinierna på intet sätt förtrycktes, att ingen kolonisation av ockuperade områden förekom, att ”de israeliska araberna” hade samma demokratiska rättigheter som judiska invånare, och att judarna när allt kom omkring hade större rätt till Palestina än palestinierna.
Därmed var debatten dödsdömd, inte bara för att vi som solidariserade oss med palestinierna hade börjat lära oss hur man hanterar proffspolitikers argumentationsteknik. Utan mest för att de ahlmarkska positionerna undergrävdes av verkligheten. Det blev omöjligt att försvara den israeliska ockupationen mot en ökande ström av information om tortyr, massfängslande, hussprängningar, markstölder, skövlade olivlundar, utomrättsliga avrättningar och kolonisatörer som uppträdde som herrefolk. Israel kunde inte längre försvaras med ”debatt”. Det krävdes en ny taktik.
Kanske var det aktivisterna Arnold Foster och Benjamin Epstein i den israelisk-amerikanska antirasistiska organisationen Anti-Defamation League, ADL, som 1974 med sin bok The new anti-semitism formulerade en helt ny strategi för försvaret av Israel. Deras tes var att en annorlunda form av antisemitism, fjärran från den traditionella, vidskepliga, antiintellektuella och grobianhögra varianten, nu hade uppstått till vänster. Och denna mutation var desto mer elakartad, smart, kreativ och betydligt mer svårbemästrad. Inte minst därför att de nya antisemiterna fräckt förnekade att de var antisemiter och att det var därför de kritiserade Israel.
ADL anammade snabbt tesen och styrde till stora delar om sin kamp mot den propalestinska vänstern. Därefter kom teorin om den nya och mer virulenta antisemitismen som muterat från höger till vänster att upprepas i ett växande antal böcker och tidningsartiklar i framför allt USA. Sen fick den nya linjen i försvaret av Israel undan för undan internationellt fäste.
Så även i Sverige. 1983 startade Per Ahlmark, som sedan länge gett upp sitt debatterande, Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), modellerad efter den amerikanska förebilden ADL. Därmed föddes en ny strategi med större förutsättningar att fungera än den gamla och redan förlorade debatten om att vara för eller emot Israels ockupation.
I praktiken hade den diskussionen upphört redan 1977 när Israels förste högerextremistiske premiärminister Menachem Begin tillträdde. Han hade nämligen undanröjt alla missförstånd om att de ”befriade områdena Judéen och Samarien” (Västbanken) skulle avträdas till araberna. Därmed blev koloniseringen av de 1967 erövrade områdena uttalad israelisk politik.
Sådant kunde inte ens Per Ahlmark ”debattera”. Desto bekvämare att likt alla andra Israels försvarare ta betäckning bakom skyddsvallen ”den nya antisemitismen”, som blev en prioriterad kampuppgift för hans skapelse SKMA. Taktiken är lättbegriplig. Om kritiken mot Israel är rasistisk är den ogiltig.
Det var smart, en garanti för att slippa fred.
Att Menachem Begin i sinom tid fick Nobels fredspris för en överenskommelse som han tvingats till av USA men knappast haft för avsikt att fullfölja är en annan historia.
Efter varje konvulsion i den israelisk-palestinska konflikten, om så interna palestinska uppror eller nya krig, har agitationen om den tilltagande antisemitismen, särskilt den nya till vänster, intensifierats. Efter Israels förrförrförra krig mot Gaza, ”Operation gjutet bly” 2008–09, då Israel använde bomber med vit fosfor mot den palestinska civilbefolkningen, en otvivelaktig krigsförbrytelse, utvidgade Israels försvarare begreppet vänsterantisemiter till att omfatta även socialdemokratin. Det var en nyhet.
Sossarnas starke man i Malmö Ilmar Reepalu hängdes ut som typisk judehatare av vänstertyp på grund av några klumpiga felsägningar och SSU i Malmö beskylldes kraftfullt felaktigt för antisemitism på grund av att man fört fram parollen ”Krossa sionismen”, vilket än i dag lika felaktigt beskrivs som antisemitism på liberala ledarsidor, och till och med ifrågasätts i vänsterpress som Flamman (7/10 2024).
Möjligen ville Göran Persson när han blev statsminister tvätta socialdemokratin ren från beskyllningar om att ha med vänstern att göra när han dels positionerade sig som gammaldags Israelvän, styrde om Sveriges tvåsidorshållning i Palestinakonflikten till ensidigt proisraelisk och dels gjorde en Ahlmark, fast i mer grandios stil. Han blev initiativtagare till den nya organisationen International Holocaust Rememberance Union med huvuduppgift att hålla minnet av Förintelsen levande. Men också, och mer akut, uppdraget att utvidga begreppet antisemitism.
Exempelvis blev det enligt Göran Perssons nya internationelle förbund (där cirka 35 stater anslutit sig) antisemitiskt att anklaga Israel för rasism eller apartheid eller att kritisera Israel för något man inte samtidigt anklagade andra stater för. Kort sagt omöjligt att kritisera Israel utan att bli identifierad som antisemit.
Därmed sluts på något sätt cirkeln från 1974 när begreppet ”den nya antisemitismen” hittades på. Återverkningarna syns då och då som svallvågor från fjärran också i Sverige. Som när Ebba Busch (KD) talar om en ”tsunami” av antisemitism inom vänstern eller i en partiledardebatt kan fara ut med att ”det brinner av antisemitism i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Släck den branden!”
Eller lika gärna när nya självutnämnda experter träder fram med egna förment vetenskapliga rön om vänsterns ondsinthet eller mentala brister i fråga om rasism. Som när en Christer Mattsson på Segerstedtinstitutet i Göteborg, ofta i elden under folkmordet i Gaza med expertutlåtanden, lanserade sin utvidgade teori om ”israeliserad antisemitism” inom vänstern. Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladet (27/7) förklarar den med ”djupa antisemitiska övertygelser” som vi själva vägrar erkänna, och som inte ens syns utåt, men bara kan genomskådas av expert Mattsson på Segerstedtinstitutet i Göteborg. Eller som när ordföranden i SKMA tvärsäkert felaktigt expertstämplade en känd karikatyrteckning som ”närmast uppenbart antisemitisk” (25/7 2024). Ett värdelöst omdöme som fick stort värde.
Det är mot den här bakgrunden man måste se den proisraeliska pressens kanonad av påstådda avslöjanden av säkra tecken på antisemitism i Palestinademonstrationerna när folkmordet i Gaza rasade som värst. Man hittade för all del två fall av otvivelaktig (gammaldags) antisemitism i Vänsterpartiet, ett förvånansvärt magert resultat med tanke på att viss liberal dagspress numera specialiserat sig på att varna för den muslimska faran i allmänhet och i synnerhet inom vänstern.
Det hör självklart till den här berättelsen att den epok som kallades kriget mot terrorismen efter 11 september 2001 omvandlades till kriget mot islam, det Heliga Kriget om man så vill, och att Israel då hamnade på vår sida och Palestina på fiendesidan. Varvid Israels Benjamin Netanyahu såg till att uppmuntra och stödja den extremt reaktionära och garanterat (gammaldags) antisemitiska terrororganisationen Hamas väg till maktövertagandet i Gaza.
Det var smart, en garanti för att slippa fred. Men den delen av historien är mer känd än det jag försökt berätta om här.
Läget synes således nattsvart, ett intellektuellt helvete av lögn och bedrägeri. Det var ljusare på den tiden man fick stryk av Per Ahlmark i gammaldags debatter inför publik. Då fanns ett starkt levande hopp om förnuftets framtida seger.
