Det är den 28 juni i kungariket Sverige. Människor är på semester. Lagrådet arbetar. Efter två folkomröstningsnederlag skall Lagrådet avgöra om EU-konstitutionen stör den svenska författningsformen enligt de krav som ställdes i konstitutionsutskottets uttalanden år 1994, det vill säga att Sveriges statsskick inte på avgörande sätt ändras. Svaret är ja – och nej.

Först skriver Lagrådet:
”Den i detta sammanhang viktigaste förändringen är att unionen ges normgivningskompetens beträffande polissamarbete och på straffrättens område (artiklarna I-42 och III-270 ff.). Detta är områden som berör kärnan i de enskilda medlemsstaternas suveränitet. Betydelsefullt är också att unionen inom ramen för den politik som anges i del III får vidta lämpliga åtgärder som är nödvändiga för att nå de vidsträckta mål som anges i konstitutionen (se artikel I-3), även om konstitutionen inte annars innehåller de nödvändiga befogenheterna (den s.k. flexibilitetsklausulen, artikel I-18). Enligt artikel I-6 skall unionsrätten ha företräde framför medlemsstaternas rätt, och av artikel I-29 framgår att unionens domstol skall inte bara styra tolkningen av unionsrätten utan även bestämma gränserna för unionens beslutsbefogenheter.
De nu nämnda överlåtelserna av normgivningskompetens och traktatmakt är så omfattande och betydelsefulla att riksdagens ställning reellt sett urholkas i väsentlig grad. Förekomsten av majoritetsbeslut leder till att varken de svenska väljarna eller riksdagen kan ställa någon till ansvar i de fall där den svenska representanten blivit nedröstad i ministerrådet.”

Det har alltså skett förändringar till att börja med och de leder till att ”riksdagens ställning reellt sett urholkas i väsentlig grad” till och med så mycket att ”varken de svenska väljarna eller riksdagen kan ställa någon till ansvar”. Ganska allvarligt, kan någon tycka. Nja, säger Lagrådet, ty detta har redan skett tidigare:

”När förutsättningen att en överlåtelse inte fick röra grunderna för statsskicket infördes i enlighet med konstitutionsutskottets uttalanden år 1994, tillkom merparten av den normgivningskompetens, som enligt det nu aktuella fördraget finns hos Europeiska unionen, redan de europeiska gemenskaperna . Att gemenskapsrätten skulle ha företräde framför nationell rätt ingick också i villkoren när Sverige anslöt sig till unionen.”

Slutsatsen blir alltså att Lagrådet inte hittar något problematiskt. Vi andra kommer ihåg att det fanns mycket säkra garantier för att Sverige inte alls givit upp sitt självbestämmande när det begav sig (1994).
”EU-länderna har gemensamt bestämt att vissa beslut skall man fatta gemensamt för att till exempel underlätta handeln mellan medlemsländerna eller åstadkomma en effektivare miljöpolitik. För övrigt bestämmer varje land helt och hållet över sig självt”, som Näringslivets EU-fakta uttryckte det på sidan 9 i sin folder ”Vad händer” (1994).
”EU kommer inte att bli Europas förenta stater med gemensam lagstiftning”, skrev Marit Paulsen i en av LRF bekostad ”EU-guide” (1994).
”Den europeiska unionen består av fria och självständiga stater”, skrev statsminister Ingvar Carlsson i Sydsvenska Dagbladet 12 november 1994.
”Sverige styrs av Riksdagen och den regering som vi röstat fram”, klargjorde Europea i brochyren ”Kvinnors röst om EU” (1994).

Vid tiden för Sveriges folkomröstning var det ofta som debattörer på nejsidan lyfte fram citat ur lagtexter för att belysa vad man hade att förhålla sig till. De hånades för att tolka texterna alltför bokstavligt. EU är en process som ständigt utvecklas, lät förespråkare oss förstå.
Men Lagrådet har läst lagtexter och vet att man skall bortse från vad som sägs i den så kallade samhällsdebatten. Det är ju texterna som bestämmer. Att premisserna för att Sverige blev medlem var andra än argumenten i debatten är inte deras problem.
Denna historia gör det lättare att förstå hur det kunnat gå så enkelt att överge Sveriges självständighet till förmån för den Europeiska unionen. Slutsatsen kan inte vara en annan än att det inte är folket som är suveränen i Sverige utan att det är den juridiska och politiska apparaten. Att byta folk är som bekant omöjligt. Men att byta lagar utan hänsyn till folk kan gå väldigt smidigt.

Lagrådet har gjort ett mycket gott arbete. Under förutsättning att den omoderna paragraf 1 i grundlagen – ”All makt utgår från folket” byts ut. Vi föreslår en formulering som är i bättre överrensstämmelse med det faktiska tillståndet:
”All makt utgår från att folket inte läser det finstilta”. Paragrafen kan behöva lite språklig putsning, förstås. Men det är okej. Att skriva lagar är en process.