Efter de fruktansvärda terrorattentaten i New York den 11 september 2001 växte de amerikanska medborgarnas känsla av sårbarhet – ofrånkomligen. En av följderna blev Patriot Act, som kraftigt inskränker de rättssäkerhetsprinciper som ligger till grund för hela det västerländska demokratibygget. Även denna följd utmålas som ofrånkomlig – vilket är en effektiv och livsfarlig lögn.
Efter terrorattentaten i London gör Blair så som han allt oftare gör – som Bush. Snart är det brittiska parlamentet tillbaka från semestern och ska då på allvar ta itu med det Blair redan dragit upp riktlinjerna för, en ytterligare skärpt antiterrorlagstiftning som borde få vem som helst att tänka efter lite extra innan han börjar springa på tunnelbaneperrongen. Till exempel.
Ett av förslagen går ut på att olagliggöra ”the indirect incitement of terrorism”, ungefär indirekt uppmuntran till terrorism. Ett annat av de, skrämmande lite omdiskuterade, förslagen är att kriminalisera ”unacceptable conduct”, oacceptabelt uppförande.
Herregud. Det borde verkligen räcka med att avfärda det hela med ett ”herregud” och sedan lita till att alla utom de längst ute på högerkanten gör samma sak.
Men så är inte fallet i denna värld anno 2005. Inte ens bland förhållandevis vettiga människor, som på det stora hela förhåller sig skarpt kritiskt till den ideologi som styr ”kriget mot terrorismen”. Jag ringde upp Rime Allaf, medlem i det kritiska medienätverket Arab Media Watch och utredare vid brittiska Chatham House, som bland annat klargjort att invasionen och ockupationen av Irak skulle öka sannolikheten för islamska terrordåd mot Storbritannien. Allaf har skrivit en rad artiklar, kritiska till Londonpolisens nya befogenheter, som bland annat ledde till avrättningen av de Menezes, liksom till huvuddragen i den antiterrorlagstiftning som är sin linda. Hon framhåller vikten av att förstå terrorism som ett utslag både av imperialism och av segregation på hemmaplan, och att ”de hatar vår livsstil”- och ”terrorism beror på islam”-retoriken är kontraproduktiv.
Men, efter ett hav av telefonsamförstånd, blev det klart att hon inte såg några som helst problem med att kriminalisera indirekt uppmuntran till terrorism – inte ens till våld. Tvärtom såg hon det som ”nödvändigt”, även om det så klart är svårt att urskilja var ”den fina linjen mellan rätten till yttrandefrihet och förbudet mot samhällsomstörtning” går.
I strävan att skydda förtryckta minoriteter är det absolut på sin plats, om än problematiskt, att diskutera lokaliseringen av den fina linjen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp. Men när en redan förtryckt grupp – till exempel muslimer i Storbritannien eller kvinnor i patriarkatet – i tal eller skrift förespråkar våld i syfte att rasera det system som förtrycker dem är vi inne på ett helt annat spår. Beroende på vem som för dagen sitter på makten att uttolka en lag som så där allmänt förbjuder indirekt uppmuntran till våld, kan utfallet mycket väl bli att man förbjuder Valerie Solanas SCUM-manifest, eftersom det uppmanar till utrotning av alla män. När Solana sköt Andy Warhol begick hon ett brott, men när det gäller idéer, tankar, text – predikningar – måste människans frihet få vara i princip obegränsad.
Tyvärr är Allafs ifrågasättande av detta inte en detalj i världspolitiken, utan en avspegling av ett alltmer fascistifierat klimat, som först och främst drabbar dem som redan är mest drabbade, men som i slutänden drabbar alla.