Förskolläraren Rafaela Matos, 37 år, var hemma och ordnade i köket när hon hörde en polishelikopter på låg höjd. Hon säger att hon ”föll ner på knä och bad” när hon insåg att de smattrande skotten riktades från helikoptern mot samma kvarter som hennes 14-årige son, João Pedro, befann sig i.

– Min svärmor har en kiosk på stranden och min make serverar lunch där. João Pedro hade gått till sin kusin, som bor nära kiosken, för att spela biljard och spel på mobiltelefonen, berättar hon för Flamman och fortsätter:

– Jag ringde min make, som sade att han inte kunde ta sig till João Pedro för han var omringad av poliser och skottlossning. João Pedro svarade i telefonen att hans farbror var på väg till honom och att jag inte skulle oroa mig. Sedan svarade han inte mer.

Rafaela Matos ögon är lite sneda, nästan naturligt ledsna. Brasiliansk portugisiska talas i moll, som om den alltid beklagar något. Ändå går det inte att undgå sorgen som kommer över henne när hon minns den där dagen i maj 2020. Den tränger rakt igenom mobilkameran.

Rafaela Matos lever i likhet med de flesta invånare i Rio de Janeiros kåkstäder, de så kallade favelorna, i skräck för polisens blodiga knarkräder. Trots att staden delvis varit nedstängd sedan mitten på mars och brottsligheten minskat har polisvåldet fortsatt. Under april månad stod polisen för mer än en tredjedel av allt dödande.

– När skotten avtog gick min make till huset där vi trodde att João Pedro fanns. Väl hemma beskrev min make hur fem tonåringar legat på marken utanför huset, med poliser omkring sig. João Pedros kusin var en av dem. Min make frågade var João Pedro var men ingen av poliserna reagerade. Kusinen grät och svarade att ”João Pedro är skjuten”, säger Rafaela Matos.

Familjen fick bara veta att polis­helikoptern hade tagit João Pedro med sig. Sjukhuset som det senare visade sig att han förts till hävdade att de inte tagit emot något barn den dagen.

– Släktingar och vänner hjälpte oss att leta, vi letade igenom varenda sjukhus i regionen. Det blev natt och vi visste fortfarande inte var João Pedro var, säger Rafaela Matos.

Rafaela Matos visar ett foto på sin mördade son João Pedro i sitt hem i kvarteret Sao Goncalo i Rio de Janeiro. Foto: Silvia Izquierdo/AP/TT.

Den brasilianska skådespelaren Leandra Leal och och sångerskan Zélia Duncan tillhörde dem som slöt upp bakom hashtaggen #procurasejoao­pedro, hitta João Pedro, som João Pedros kusin började sprida på Twitter.

Filmproducenten och opinionsbildaren Celso Athayde berättar per telefon om hur människor från favelan Complexo do Salgueiro ringde honom den kvällen.

Släktingar och vänner hjälpte oss att leta, vi letade igenom varenda sjukhus i regionen. Det blev natt och vi visste fortfarande inte var João Pedro var.

– De berättade om en pojke som kidnappats av en polishelikopter och bad mig hjälpa dem genom att publicera något. Jag kunde inte hitta något som bekräftade när det hade hänt eller om det ens hade hänt, så jag bestämde mig för att inte göra det.

Nästa dag läste Celso Athayde om João Pedro, vars kropp hade hittats på en rättsmedicinsk avdelning på morgonen den 18 maj.

– Förvånad blev jag inte, för pojkens fall följer ett gammalt mönster. Vi ser samma historia år efter år, där de anhöriga sätter på sig en vit t-shirt med en bild på den dödade pojken, de gråter framför kamerorna, och våldet fortsätter, säger han.

Även om det inte var polisens avsikt att döda pojken, tror Celso Athayde att den utbredda straffriheten gjorde dem likgiltiga inför risken. Han anser det otänkbart att något liknande skulle inträffa i ett område med en över­vägande vit befolkning.

– I rättsväsendets och det övriga samhällets ögon är favelorna de svartas och de negligerades plats. Och detta vet polisen. När slaveriet avskaffades saknade de svarta tillgång till jobb och försörjning, de bosatte sig i favelor, och lidandet i favelorna anses inte vara något som angår det övriga samhället.

Den amerikanska proteströrelsens slagord översätts till portugisiska med Vidas negras importam. Foto: Silvia Izquierdo/AP/TT.

Men något skulle bli annorlunda med João Pedros fall. Den 25 maj dödades George Floyd i Minneapolis av amerikansk polis och hans död gav upphov till globala protester. Under de sista dagarna i maj spred sig protesterna till Brasilien. I Rio de Janeiro dröjde det inte länge förrän George Floyds namn ersattes av João Pedros på plakat och i hashtags.

Varje år dödas fler svarta i Rio de Janeiro än i hela USA. Tre fjärdedelar av de omkring 5 800 människor som föll offer för polisvåldet 2018 tillhörde den svarta befolkningen, enligt José Miguel Vivanco, chef på människorätts­organisationen Human Rights Watchs Amerika-avdelning. I ett mejl konstaterar han att ”polis regelbundet öppnar eld i Brasiliens fattiga, övervägande svarta områden och dödar dem som råkar komma i vägen. Nuvarande president Jair Bolsonaros förslag om att öka straffriheten för polisbrutalitet har förvärrat densamma.”

Miguel Cordeiro är ordförande för militärpolisföreningen Assinap. Han håller med om att lagförslaget att låta poliser gå utan straff när de agerat av ”berättigad rädsla, överraskning eller intensiva känslor”, kan förvärra en tendens bland poliskåren att missbruka rätten till självförsvar.

– Regeringen har gett polisen special­tillverkade gevär och det gör det inte bättre. Poliser drar fram sina gevär när de vill. Som om de vore leksaker, säger han.

I maj undersökte tidningen New York Times 48 dödsfall orsakade av polis i Rio de Janeiro. I hälften av fallen hade offret skjutits i ryggen minst en gång och endast två av poliserna hade skador vilket, som New York Times sammanfattade, tyder på att de inte handlat i självförsvar. I ett av fallen hade polismannen tidigare tagits ur tjänst för en psykiatrisk undersökning efter att ha avlossat en häpnadsväckande mängd ammunition, mer än 600 skott, på ett år.

Tusentals poliser har fått psykiska problem av allt dödande, säger Miguel Cordeiro, och påpekar gång på gång det illa tillgodosedda behovet av psykiatrisk hjälp. Han är en aktiv röst i sin kritik mot polisens arbetsvillkor.

– Polisen har inte tillräcklig utbildning för sina dagliga uppgifter. De skulle ha behövt två eller tre års utbildning i stället för tio månader. De arbetar 24–48 timmar i sträck och en stor del av tiden är de utmattade. Ingångslönerna ligger på 2 000–3 000 brasilianska reais (cirka 3 300–5 000 kronor) per månad. Det är alldeles för lite.
Däremot anser inte Miguel Cordeiro att polisvåldet är rasistiskt motiverat. Tvärtom, menar han, tillhör polisen de institutioner som inte har fördomar mot mörkhyade.

– Många inom polisen är svarta och kommer från favelan. Jag jobbade i en patrull där tre av kanske fem var svarta. Det stämmer att många som skjuts av polisen är mörkhyade men jag ser det inte som ett tecken på rasism, de svarta utgör majoriteten av vår befolkning.

En krans ligger vis João Pedros grav på Sao Miguel-kyrkogården i Sao Goncalo. Han var en av över 600 som dödades av polisen i Rio de Janeiro under årets sex första månader. Foto: Silvia Izquierdo/AP/TT.

Jag kontaktar den brasilianske antropologen Jaime Amparo Alves, aktivist och doktor i Black studies vid universitetet i Texas. Han svarar tio dagar senare, ber om ursäkt för fördröjningen och förklarar att han hade rest till Bahia för att besöka sin familj ”i denna desperata situation som Brasilien befinner sig i under Bolosnazi”. Samtidigt varnar han för att se Jair Bolsonaro som upphovsmannen bakom ”terrorregimen mot Brasiliens svarta befolkning”, som Jaime Amparo Alves kallar det:

– Bolsonaro skulle kunna ses som en metafor för vad Brasilien alltid har varit för svarta personer. Vi måste fråga oss: varför har vi accepterat en sådan omfattande brutalitet mot svarta under så lång tid?

En del av förklaringen tror Jaime Amparo Alves ligger i en seglivad myt om att rasism inte finns i Brasilien. Till skillnad från USA förbjöd inte Brasilien relationer mellan svarta och vita när slaveriet avskaffades, vilket ledde till att familjer och vänskapsband ofta sträcker sig över hela hudfärgsspektrat.

Slaveriet i Brasilien var mer omfattande än i något annat land på den amerikanska kontinenten, och avskaffades så sent som 1888. Fyra miljoner människor beräknas ha förts till landet från Afrika. I dag har landet världens största svarta befolkning efter Nigeria men medel- och överklassen är nästan genomgående vit. Trots att mindre än hälften av befolkningen identifierar sig som vit är vita kraftigt överrepresenterade i kongressen, domstolar och finansväsende. De tjänar nästan dubbelt så mycket som personer med mörkare hudfärg.

– Det har varit en del av den afrobrasilianska rörelsens agenda att avromantisera Brasilien som ett paradis för rasöverskridande relationer, som landet av samba, fotboll, karneval, och förtydliga att Brasilien inte är bättre än USA eller Sydafrika när det kommer till de svartas situation, säger Jaime Amparo Alves.
Men, menar han, Latinamerika saknar en motsvarighet till USA:s solidaritetsrörelse för svartas rättigheter. Därför har inte våldet mot afrobrasilianer mobiliserat globala protester som Black lives matter gjorde efter mordet på George Floyd.

– När vi talar om polisbrutalitet brukar det låta ungefär: ”för gårdagens offer, för dagens offer, för morgondagens offer”. För vi vet att våldet kommer att fortsätta. Tyvärr tror jag inte heller att sommarens protester kommer att ha någon långvarig effekt i Brasilien.

Celso Athayde säger att han inte deltog i demonstrationerna för João Pedro, att han är trött på protester och kravaller ”som inte har bidragit till någon förändring under de senaste 30 åren”.

– Däremot hände det något viktigt under de här demonstrationerna. Vita personer deltog. Tidigare har svarta demonstrerat för svartas rättigheter, och då har polisen spöat upp dem medan det övriga samhället har andats ut. Om vita demonstranter deltar, och de kränks av polis, tar samhället del av smärtan, säger han.

Den brasilianska polisen är ökänd för de höga dödstalen i samband med deras operationer. Sedan president Jair Bolsonaro kom till makten har de uppmuntrats att använda ännu mer våld och utlovats ännu mer långtgående straffrihet. Foto: Andre Penner/AP/TT.

Den folkliga mobiliseringen fick flera kännbara effekter. Den 5 juni skrev Brasiliens högsta domstol modern historia då den förbjöd polisräder i Rio de Janeiros favelor under coronapandemin. I São Paulo restes krav på att ta bort en staty av 1700-talsslavdrivaren Borba Gato. En tvål vars namn har använts för att håna afro­brasilianskt hår plockades bort från landets butikshyllor.

Rafaela Matos säger att hon och hennes make aldrig hade deltagit i demonstrationer när de anslöt sig till ett demonstrationståg den 7 juni. Deras börda lättade något när de fick höra deltagarna skandera sonens namn. De har startat en insamling för att få råd att flytta från sitt hus där de ”ständigt påminns om smärtan över att ha förlorat João Pedro”.

Enligt den federala åklagaren Eduardo Benones saknas tecken på kriminella aktiviteter i huset där João Pedro befann sig. En undersökning pågår mot polisen, som har hävdat att de dödande skotten avlossades i jakt på en brottsling.

Det visar hur hopplöst det är att vara en ung man från favelan, menar João Pedros mamma. Hennes pojke, som ”brukade gå från hemmet till skolan och hem igen, från hemmet till kyrkan och hem igen” och aldrig hängde på gatan, dödades som en kriminell. Rafaela Matos säger att hon och hennes make arbetade hårt för att ge honom den framtid de själva inte fick.

– Att João Pedro kom från favelan betydde inte att han inte skulle studera och bli något. Han ville bli advokat och innan han dog sa han till mig att han ville börja i fotbollsskola. Det var João Pedros plan för framtiden, att bli advokat eller fotbollsspelare.

Det är tre månader sedan vårt första samtal. Jag ber om ursäkt över att behöva störa igen, jag kan tänka mig att såren ständigt rivs upp av alla frågor från journalister. Tvärtom, svarar Rafaela Matos. Hon är tacksam över att få frågorna, att folk från favelan äntligen får tala så att omvärlden lyssnar.

– Jo, jag hoppas väl att allt det som hände vår son leder till en förändring, att han kan lämna ett avtryck, men jag ser inte…

Hon gör en paus.

– När jag tänker på framtiden för de unga i favelan ser jag hur min son blev bestulen på sina drömmar. Så länge polisräderna fortsätter ser jag ingen framtid för unga människor här.