Bör en debattör, vars poäng är att tortyrstaten Israels brott mot mänskliga rättigheter inte skall uppmärksammas, bjudas in av studieförbund? Skall en tidning som förespråkar massmord, som i fallet med Irakinvasionen, ha presstöd? Skall ett ungdomsförbund som hyllar en av världens mest blodsbesudlade regeringar, den colombianska, få pengar från staten?

Ja, låt oss konstatera att motsatsen skulle vara en inskränkning i den svenska demokratin. Att Dilsa Demirbag-Sten, Svenska Dagbladet eller Liberala ungdomsförbundet på olika sätt skulle förhindras att verka i debatten vore att beskära den faktiska yttrandefriheten. Det vore fel. Folk med vidriga åsikter skall bekämpas med argument – inte förhindras att verka i debatten.
”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” (felaktigt tillskrivet Voltaire) var en gång i tiden också en liberal hållning.
Men de senaste åren har liberala och konservativa debattörer, ungdomsförbund, partier och tidningar ägnat mycket stor del av sin tid till att ifrågasätta yttrandefriheten för sina politiska motståndare, inte minst vänsterorganisationer. Det är naturligtvis inte det de sysslar med om man frågar dem själva. Nej, de bara ifrågasätter statsbidrag, möteslokaler, publiceringar och olika slags ”kopplingar”. Misshagliga organisationer skall förstås få finnas – De skall bara inte få några bidrag, lokaler, möjlighet att publicera sig i etablerade tidningar eller kunna ha samarbeten med etablerade organisationer, dvs. berövas sina praktiska möjligheter att verka.
I dagarna går de på offensiven. Det är aningen ironiskt att det är personer som själva inte direkt lägger fingrarna emellan i sitt stöd till ockupationer och våld som kräver inskränkningar för sina meningsmotståndare. Men så är det.

Statens kulturråd beslutade den 8 januari att minska stödet till tidskriften Mana. Beslutet kommer efter att den borgerliga debattören Dilsa Demirbag-Sten reserverade sig mot att ge tidningen stöd överhuvudtaget. Varför? Har Mana begått lagbrott? Har tidskriften inte följt reglerna för stödet? Nej – det är tidskriftens åsikter, samt tonläge det är fel på. ”Tidskriften inte har tillräckligt hög kvalitet då den innehåller en uppskruvad retorik och glider mellan Israelkritik och antisemitism” anser Demirbag-Sten.
Den 15 januari utkommer den borgerliga tidskriften Neo med en lång anklagelseakt mot ABF, som låtit Syndikalistiska ungdomsförbundet att ha ett bokbord, låtit Revolutionär Kommunistisk Ungdom och Arbetarmakt och Svensk-kubanska föreningen arrangera möten och föreläsningar i sina lokaler. Claes Arvidsson kommenterar i förväg på SvD:s ledarsida den 11 januari: ”Nu vilar ansvaret på Nyamko Sabuni att i den kommande propositionen sätta stopp för ABF:s statsunderstödda flirt med extremvänstern.”
Det är alltså inte ABF som skall avgöra vem som skall få vara i lokalerna, utan regeringen. Arvidsson kräver alltså att staten minskar bredden på mötesfriheten. Så har högerjournalistens roll blivit: inte åsiktsfrihetens förkämpe, utan dess fiende.

Att kraven på inskränkningar blivit möjlig utan reaktioner beror på förändringar på flera nivåer. Demokratin som begrepp har definierats om -tidigare ansågs demokratins uppgift vara att skydda åsiktsfriheten. Idag krävs att demokratin skall sortera bort icke rumsrena – ett ord varje demokrat borde rysa inför – åsikter. Därför kan det verka demokratiskt att kräva att någons yttrandefrihet inskränks. Det finns också praktiskt politiska skäl. Delar av vänstern har beredvilligt hjälpt till genom att kräva inskränkningar i yttrandefriheten för sina egna motståndare i extremhögern och bland kristna. Idag borde de inse att det var en farlig väg. Det är svårt att bara kräva yttrandefrihet för sina egna åsikter.
De borde också se att utvecklingen leder till att betydligt fler än Svensk-Kubanska, RKU eller Syndikalistiska ungdomsförbundet få svårt att verka. Därför behöver Sverige en yttrandefrihetsrörelse. I dagens liberala etablissemang skulle de ha en tydlig motståndare.
/Aron Etzler