I torsdags besökte Alliansens partiledare – omgivna av poliser och journalister – Stockholmsförorten Husby. Husby har blivit en symbol i och för en debatt om arbetslöshet, våld, utsatthet och integration, med resultatet att det sällan betraktas som en plats folk faktiskt lever och verkar i. När man pratar om Husby pratar man inte om Husby, utan använder sig av platsen för att driva en berättelse om ”utanförskapet” (vars grund påstås vara en självpåtagen segregation).

För hur förklarar man annars att Husby uppmärksammas av både medier och politiker, samtidigt som ointresset för platsen och människorna i den är så total? Precis som Husbybon och juriststudenten Rami Al-khamisi skriver i Metro Debatt (27/5, 2016) kom ”Husby att bli skådeplatsen – där strävandet efter trygghet bara tycktes handla om partiernas syn och statens intresse av trygghet”.

Just ordet ”trygghet” blir särskilt bisarrt i sammanhanget, då Alliansens satsningar i orten ska gå ut på 1,7 miljarder kronor till fler poliser, skärpta straff, en ny brottsrubricering (våld mot alarmeringspersonal), samt, om det så skulle krävas, ”elpistoler, gummikulor eller vattenkanoner”. Vem behöver skolor och fritidsgårdar när man kan få poliser och elchocker?

Men när det kommer till områden som Husby kan den politik Alliansen driver aldrig komma med lösningar, eftersom det är samma politik som ger upphov till problemen – den som ligger bakom nedskärningar, utförsäljningar, ökad social och ekonomisk ojämlikhet. Därför leder man från Alliansens håll in debatten på polisen och polisnärvaro, samtidigt som man (mer eller mindre diskret) lånar från en Sverigedemokratisk retorik. Hur tolkar man annars att Ebba Busch-Thor under partiledardebatten, när hon får en fråga om varför vattenkanoner och gummikulor skulle vara en lösning, svarar att det visar ”vilka värden vi slår fast i vårt land”? Visar – för vem? Vilka är ”vi”? Ebba Busch-Thor har ju ändå varit i Husby nu. Hon borde veta att de som bor där, och i liknande områden i Sverige, faktiskt är svenskar.

Vem behöver skolor och fritidsgårdar när man kan få poliser och elchocker?

I grunden handlar detta om att driva en berättelse om ett Sverige där allt annat än högerpolitiken och kapitalismen ger upphov till problemen. Det handlar om att Agenda väljer att diskutera Husby under rubriken ”Segregation”. Det handlar om att de här åtskillnadsmekanismerna, försöken att splittra arbetarklassens organisering och problemformulering, sker på hög nivå och med grund i ett för Alliansen och deras väljare gemensamt intresse. Visst är det bekvämt för Jan Björklund att använda sig av bilden av den lågutbildade invandraren för att argumentera för enkla jobb med lägre ingångslön? Vad är det om inte ett utmärkt exempel på rasismen som den överbyggnad som ska hålla det ekonomiska systemet på plats?

När rörelsen Megafonen, med grund i orten, organiserade sig var det med orden ”En enad förort kan aldrig besegras”. Man motsatte sig utförsäljningarna av miljonprogrammen, tog upp polisvåld och fixade läxhjälp, bjöd in föreläsare som tog upp afrofobi och organisering. Och samtidigt misstänkliggjordes man i Uppdrag Granskning och Dagens Nyheter. Rösterna som hördes var alldeles för verkliga – och de problem de påtalade, de lösningar de hade, satte konflikten mellan högern och vänstern i fokus.