Debatten efter TVs granskande reportage om Vänsterpartiets historia har fått en rad motsättningar i partiet att blossa upp med ny kraft. Oresonligheten har tidvis varit påfallande i den offentliga interna debatten. Många partimedlemmar är fundersamma, bedrövade eller besvikna.
Bakom konflikterna finns verkliga åsiktsskillnader. Det är inga nya motsättningar, och de är heller knappast olösliga eller så stora att de inte ryms inom samma parti. Men om debatten är tillräckligt låst kan även den minsta motsättning bli oöverstiglig.
Det är farligt, men lockande, att förenklat sortera in partiets medlemmar i fack och kategorier. De flesta av oss känner oss nog inte helt hemma i någon av kategorierna. Trots detta tycker jag att man kan se vissa huvudströmningar i diskussionen. På ena sidan finns grupper av i huvudsak äldre partimedlemmar med lång parlamentarisk erfarenhet som känner sig mindre hemma i partiet efter att Gudrun har avgått. En del, men bara en mindre del, av dem finns i Vägval vänster. De tycker ofta att partiet måste göra upp mer grundligt med sin historia och kommunistbegreppet. De är ofta mer realpolitiskt inriktade och betonar dagspolitiska framsteg. De anser ofta att partiet inte är tillräckligt grönt och öppet. Fler är skeptiska till statligt ägande som en viktig del av socialismen. Några av dem är mer positiva till EU.

En annan strömning består av oftast yngre partimedlemmar. Många anser att partiet riskerar att tappa ideologisk klarhet och glida åt höger i långtgående kompromisser. Här anser många att man inte behöver ursäkta sig eller ta ansvar för vad tidigare partiledningar gjort långt innan man själv blev medlem. En del är mer positivt inställda till Kuba, fler är positivt inställda till statligt ägande.
Jag vet, det är två schablonbilder, trubbiga och svåra att använda. Min poäng är att de bägge strömningarna behöver varandra i ett bra Vänsterparti. När de olika strömningarna bryts mot varandra formas politiken på allvar, man kan säga att partiet förmår tänka kollektivt. Det samtalet fungerar just nu inte så bra. Men parlamentarikerna behöver de som ifrågasätter kompromisserna. De yngre behöver den historiska erfarenhetens hos de äldre. Ideologerna behöver dagspolitikerna, etc.
Mardrömmen vore två partier. Ett evigt kompromissande parlamentariskt parti, på glid i EU-frågan och utan ideologisk och utomparlamentarisk stuns. Ett annat kommunistdominerat och mer monolitiskt parti, med svag miljöpolitik och mer hemma i retoriken än i dagspolitiken. Jag är nog inte den enda som skulle känna mig hemlös i politiken med två sådana partier.

Det är dags för Vänsterpartiet att börja tänka igen. Då krävs det att man medvetet ger plats för minoriteter och andras åsikter.