När en myndighet ska behandla personuppgifter bör den, för att uppfylla dataskyddsförordningen GDPR:s krav, undvika att använda samtycke som laglig grund eftersom relationen mellan myndighet och enskild anses vara alltför ojämlik för att ett samtycke ska kunna ges fritt. Därför är det intressant att många verkar hysa en optimistisk tro på att samtyckeslagstiftning kan göra sexuella handlingar helt oproblematiska trots att vi lever i ett samhälle där kvinnor som grupp är underordnade män.
De flesta inser dock som tur är att ett barn aldrig kan samtycka till sexuella handlingar med en vuxen. Men den tid som författaren och förläggaren Vanessa Springora skildrar i sin litterära debut – som slog ned som en bomb i hemlandet Frankrike – var en annan. Även om obehagliga ekon från den tiden fortfarande hörs när vuxna män försvarar sina relationer med mycket unga kvinnor.
I huvudpersonen, V:s, barndom sågs det fortfarande i vissa kretsar som en progressiv ståndpunkt att inte ”fördöma” barn som ville ”utforska sin sexualitet”. Tillsammans med vuxna. Därför är det inte svårt för den uppburne författaren G, själv runt femtio, att inleda en ”relation” med V när hon är omkring tretton år. När hennes ensamstående mamma märker hur gärna V ”vill” detta ger hon nämligen med sig och blir en sammansvuren i stället för ett hinder.
Springora berättar om ett par helvetiska år som håller på att bryta ned V totalt medan den Store Författarens konstnärskap hämtar näring och stoff ur hennes lidande. Jag kallar V för ”huvudpersonen”, men Springora är egentligen tydlig med sitt ärende. Detta är ett vittnesmål, en anklagelseakt mot en länge dyrkad och omhuldad fransk författare som själv knappt maskerade det autofiktiva i sina skildringar av vuxna män som köper sex av barn i Filippinerna. Som för att förekomma de belackare som skulle kunna beskriva henne som en hysterisk, hämndlysten kvinna, är hon helt öppen med att det hon skrivit är en hämnd, att hon velat fånga G mellan pärmarna på en bok precis som han fångat sina offer.
Som för att förekomma de belackare som skulle kunna beskriva henne som en hysterisk, hämndlysten kvinna, är hon helt öppen med att det hon skrivit är en hämnd.
Men Samtycket är också överlag en stilistiskt kompetent debut även om den formmässigt vacklar lite mellan skönlitterär gestaltning och memoarens reflektion. Början känns mer skönlitterär, medan Springora är mer övertydligt förklarande i den senare delen när hon kommer närmare de största smärtpunkterna. Det stör egentligen inte nämnvärt, men hade inte heller behövts eftersom hon redan med små medel sätter fingret på de olika aspekterna i G:s långdragna övergrepp. Inte minst på den obekväma sanningen att även minderåriga kan känna lust till sina förövare utan att det gör dem mindre till offer för övergrepp.
Den eviga frågan är förstås vad vi ska göra med kultur producerad av förkastliga människor.
Vanessa Springoras resonemang i frågan är inte helt konsekvent och känns inte alltid helt genomtänkt, men hon drar i alla fall obarmhärtigt ned byxorna på det kulturetablissemang som gärna slentrianmässigt talar om att skilja på ”verk och person”, men smilar underdånigt och inte lyfter ett finger när personen, och inte verket, kommer till en tillställning med ett barn vid armen.
