På journalistutbildningen i Göteborg har jag tillsammans med två kurskamrater, Anna Wallin och Jon Willén, just avslutat en stor undersökning av klass, kön och etnicitet i dagspressen (Flamman, 20 januari). Tidningarna vi studerat är Dagens Nyheter och Aftonbladet, i sin egenskap av marknadsledande och normsättande för övriga tidningar.
Utöver samhällsklass, kön och etnicitet har vi bland annat dokumenterat i vilka ämnen personerna uttalar sig, antal uttalanden per person och på vilket sätt de får komma till tals (oemotsagda eller inte, passiv eller aktiv roll och så vidare).
Det nya, eller nygamla, i undersökningen är dels att vi försökt anlägga ett klassperspektiv på vilka som intervjuas, dels att vi utöver att mäta förekomst i antal också tittat på vilken roll personerna tilldelas. Jag säger nygamla därför att studier av pressen som ser till klass inte har gjorts på över tjugo år.
Undersökningen visar att överklassen, någon hundradel av befolkningen, utgör en fjärdedel av dem som uttalar sig i tidningarna. Arbetarklassen är kraftigt underrepresenterad (ca 10 procent av personerna) och skildras i mer passiva roller än överklassen.
Strax över 50 procent av arbetarna får uttala sig i en roll där de blir passiv symbol för en grupp; drabbade av uppsägning, förlorare i statsbudgeten osv. Motsvarande passiva roll får överklassen bara i 8 procent av fallen. Av överklassen är majoriteten, ca 57 procent, aktiva och talar i egen sak, en roll som bara 7 procent av arbetarna får.
Andra vanliga roller är den som sakkunnig, som domineras av medelklassen, och den att uttala sig privat om tycke och smak. Den senare finns i korta enkäter, speciellt i Aftonbladet, och är ett fack som arbetarklassen ofta hamnar i (21 procent). Kvinnor förekommer mest i artiklar om vård och hälsa och män i artiklar om politik och ekonomi. Infödda svenskar får komma till tals i mer aktiva roller än de med utländskt klingande namn.
Den här sortens rapportering leder till att arbetarklass, kvinnor och utlandsfödda svenskar osynliggörs och framför allt att en falsk intressegemenskap med den i media allt dominerande medelklassen saluförs i samhället.
Hur en tidning vinklar rapporteringen från till exempel en strejk gör givetvis stor skillnad för hur situationen uppfattas av läsaren. Även om journalisten håller sig till fakta kan urval och värdering av fakta se helt olika ut beroende på perspektiv.
Det är viktigt för den som vill se en förändring av bilden i pressen att se kopplingen till maktförhållanden i övrigt i samhället. Mot bakgrund av det kan man också förklara varför utfallet i vår undersökning skiljer relativt lite mellan ”oberoende liberala” Dagens Nyheter och ”socialdemokratiska” Aftonbladet. De arbetar båda efter samma liberala pressideal och verkar i ett ekonomistiskt samhällsklimat.
Bristen på handlingskraft från vänster är visserligen påtaglig, men flera konkreta förslag finns sedan länge. För snart tio år sedan skrev Jenny Lindahl-Persson, dåvarande ordförande för Ung vänster, om behovet av en kraftfull laglig begränsning av äganderätten över media och ett mer offensivt presstöd för att bryta tendensen till monopolisering på mediemarknaden. Dessutom anslöt hon sig till det tidvis återkommande kravet på en socialistisk daglig tidning.
Hur arbetar vänstern idag med dessa frågor, nu aktuellare än någonsin?
Vänsterpartiet har som samarbetsparti till regeringen och i sitt utomparlamentariska arbete ett bättre läge än på länge att öka pressen kring ägandet i media. Ett uppenbart krav borde vara att återuppta den skrinlagda utredningen om mediekoncentration. Och vem ska driva arbetarnas intressen om inte arbetarrörelsen?
LO-kollektivet har så smått börjat lösa sina band till en alltmer tydligt nyliberal socialdemokrati, och borde kunna intresseras för en bredare opinionsbildande roll. I en friare facklig-politisk samverkan skulle de – åtminstone i retoriken – socialistiska partierna vara de mest naturliga samarbetsparterna.
Syftet med mitt inlägg är att uppmana arbetarrörelsen och vänstern till förnyad debatt om strategier gentemot media.
Den kan ta sin utgångspunkt i de redan nämnda konkreta förslagen:
• Återuppta lagstiftningsprocessen mot ägarkoncentration i media!
• Satsa mer offensivt på stöd till små medier, bryt monopolen!
• Ta tillbaka initiativet i dagspressen genom en verkligt socialistisk dagstidning!
• Verka för ett LO som driver arbetarrörelsens frågor i stället för det socialdemokratiska partiets!
Vem plockar upp den litterära handsken och gör något av detta?