Det väcks lätt en fascination kring Ulrike Meinhofs liv.
Hur kan en journalist med tillgång till viktiga kanaler och trygg inkomst väljer att lämna en stabil tillvaro för att helt ägna sig åt underjordiska väpnade aktioner?

Historien om Röda arméfraktionen och Ulrike Meinhofs liv lämpar sig därför också för ett actiondrama som tar avstamp i en epok som trots allt inte ligger många decennier tillbaks i tiden.
Att en sådan film också väcker upp känslor är naturligt. För att göra en seriös skildring krävs därför att det finns någon sanningshalt och att man inte låter Hollywoodgreppen helt inkräkta på den samhälleliga berättelsen.
Redan i öppningsscenen framgår att regissören Uli Edel lägger stor vikt vid det estetiska inslaget. Samtliga centrala karaktärer är oerhört stilmedvetna och präglade av den pågående sexualrevolutionen och det dominerande modet. De har lämnat en borgerlig klassbakgrund eller upplevt social utslagning och lever nu i en halvanarkistiskt präglad undergroundtillvaro.
Det är i den här miljön man förbereder för att sätta Meinhofs marxistiskt influerade stadsgerillaprojekt i verket.

Taktiken var egentligen teoretiskt såväl som strategiskt ohållbar.
De grupper man såg som allierade var antingen starka be­frielserörelser med social in­riktning eller statsapparater, medan man på egen hand i Västeuropa skulle tvinga västimperialismen till eftergifter genom väpnade attentat. Trots detta tvingade man under en kort period polisen att sätta in nästan alla resurser för att hindra deras framfart och lyckades dessutom i inledningsskedet vinna ett stöd hos delar av befolkningen, framför allt hos unga.

Och i ledningen för denna grupp finns de tre komplexa huvudkaraktärerna som gestaltas av porträttlika och skickliga skådespelare. Det är den tidigare småkriminelle Andreas Baader som skildras som en äventyrare, känslokall och nedsättande, men samtidigt beredd till vilka uppoffringar som helst för det politiska målet. Det är partnern Gudrun Ensslin som brutit med sin uppväxt i en återhållsam prästfamilj och det är även Ulrike Meinhof som skildras som den mognare av ledarna och det politiska språkröret, luttrad, bitter och hatisk efter otaliga försök att röra sig inom systemets ramar.

Hon har förgäves försökt synliggöra socialt utsatta ungdomars situation på ungdomshem och den successiva militariseringen i ett efterkrigs-Tyskland präglat av en utebliven uppgörelse med nazismen samt censur, yrkesförbud och kriminalisering av vänsterradikala rörelser.
Polisens dödsskjutning 1967 av pacifisten Benno Ohnesorg som demonstrerade mot shahens statsbesök och mordförsöket på den nymarxistiske och anti-imperialistiske studentledaren Rudi Dutschke har blivit spiken i kistan för deras förhoppningar om breda sociala mobiliseringar.

De väpnade aktionerna och attentaten skildras dock osammanhängande och helt skilt från den samhälleliga utvecklingen och pågående sociala mobiliseringar. Kombinerat med den överdrivna stilfetischismen – sam­tliga RAF-medlemmar skulle kunna vara hämtade ur en modekatalog, blir skildringen magstark på sina håll och de lösryckta kommunikécitaten gör inte heller händelserna politiskt begripliga. Däremot kan man enkelt sätta sig in i de enskilda huvudkaraktärernas känsla av att de inte längre kan finna sig i att stå vid sidan om, inte ser några vägar för att möta en övermäktig fiende och på något sätt vill välja det totala motståndets väg, som förstärks av den allt våldsammare utvecklingen.

Mot den hippa prägeln på tillvaron som stadsgerillakämpe ställs den långa, utdragna och psykiskt påfrestande tillvaron under tortyrliknande förhållanden för huvudkaraktärerna, när de spärras in i Stammheimfängelset. Där växer visserligen internernas hat mot statsapparaten men de känner samtidigt en ökad frustration över de uteblivna politiska resultaten och de mänskliga offren för attentaten. Det är oerhört starka scener som manar till eftertanke och gör filmen till något mer än en actionfilm med politisk täckmantel.