För fem år sedan utkom Timbrodebattören Johan Norberg med boken Till världskapitalismens försvar. Den handlade om hur kapitalismen ”gett hopp åt förtryckta och nya möjligheter åt utarmade”, och var ett försök att förklara varför människor borde sluta protestera mot försämrade villkor och mot förskjutning av makt till det globala kapitalet. Nu har Norberg skrivit en omvänd uppföljare, en ”prequel”, som ska förklara hur allt som sedan korsar och löser upp gränser egentligen skapas. Vid närmare betraktelse har Norberg skrivit ungefär samma bok igen, fast mer självständigt och med bättre flyt.
En stor del av boken ägnas åt att, med talrika och intressanta exempel, visa att det inte var bättre förr. Vi lever längre, luktar bättre och har bredare livsval än i början av 1800-talet. Det är nyttigt att påminna sig om detta, och Norberg gör ett gott dagsverke som engagerad kritiker av apokalyptiska nostalgiker.
Men varför har det blivit bättre? Norbergs credo är som följer: ”Marx hade rätt i att samhällshistorien är en kamp. Men i grunden är det inte en kamp mellan motsatta klasser, utan en kamp mellan motsatta mentaliteter – den ena är kreativiteten och den andra är kontrollen; den ena är skapandet, den andra är bevakandet.” Boken blir en hyllning till de individer som är uppfyllda av den förstnämnda heliga ande: ”Om kapitalismen är ett äventyr så är entreprenören dess upptäcktsresande”. I princip förklaras stora delar av mänsklighetens historia med att allt som är bra beror på ”kapitalism”, medan allt som fortfarande är dåligt beror på avsaknaden av detsamma. Titeln på den feta Chomskysamling, som Epsilon gav ut för några år sedan, dyker upp i tanken: Man kan inte mörda historien. Norberg gör ett tappert försök.
Det anlagda perspektivet gör att Norbergs bok inte förmår säga mycket av värde om den faktiska, mångfacetterade kapitalismen och om mänskligt framåtskridande under den. Vem är det som utövar kontroll och bevakning, till exempel? Arbetsgivare intensifierar en minutiös övervakning av anställda. Tjänsteyrken industrialiseras. Den statliga repressionen trappas upp just för att garantera det ”äventyr” som Norberg vill vara spelledare i. Och ännu tydligare: våldet, angreppskrigen och ockupationerna i periferin. På forskningens och kulturens område står kapitalets logik för kontroll och övervakning – det är nödvändigt för att kunna tjäna pengar – mot de utövandes kreativitet.
Invändningen mot Norberg är knappast att människor inte är kreativa. Tvärtom. Det som döljs i hans beskrivning är hur kampen för en bättre tillvaro kunnat bli framgångsrik när de undertrycktas intressen for
mats till kollektiv handling. Och hur många av de framsteg som han skriver på ”entreprenörernas” konto, är resultatet av en – för all del kreativ – strävan efter det han vill rasera: samhälleligt utformade system för trygghet och stabilitet i tillvaron, i strid mot de rika och mäktiga som velat behålla privilegierna för sig själva.
Det blir så talande när Norberg läser om Ung vänsters hundraårsjubileum i DN och fastnar för ett citat: ”När vi krävde bostäder handlade det om inackorderingsrum, idag handlar det om en egen lägenhet”. Hans slutsats: ”Detta är det gamla stamtänkandet”! Ty, ”när någon klagar över att 20 procent av världens befolkning har 80 procent av världens resurser betyder det inget annat än att dessa 20 procent skapar 80 procent av världens resurser, varje dag, eftersom de har frihet att göra det”. Är det nu Norbergs status quo-hyllande ”mentalitet” eller är det den som rest krav på anständiga bostäder som social rättighet, som bäddat för att vi byggt oss ur fattighusen? Frågan är retorisk.
När människan skapade världen har förvisso sina innehållsliga poänger. Marknader är fascinerande, det finns ett spänningsförhållande mellan skapande och reglering (om än knappast så enkelspårigt som det beskrivs), och som konsekvent nyliberal är Norberg ovanligt konkret, därför utmanande och tankeväckande på många ställen i det drygt femhundrasidiga verket. Ändå är denna bok – liksom föregångaren – mest intressant som fenomen.
I förordet konstaterar Norberg att han för fem år sedan ”var orolig över den framväxande globaliseringskritiska rörelsen”, men att ”debatten har gått i rätt riktning sedan dess”. Från hans perspektiv är det i huvudsak sant. Särskilt efter 11/9 har – bokstavligt talat – nytt blod pumpats in i det nyliberala projektet. Överhetens retorik och strategier har förändrats. ”Den enda vägens politk” har kompletterats med bombaktivism. Norberg är följsam. Mellanösterns problem beror på att länderna i regionen är ”reaktionära diktaturer med utbrett kvinnoförtryck och centraliserade ekonomier utan frihandel”. Men i Irak är förstås entreprenörerna i stigande och de statliga företagen i dalande.
När människan skapade världen ska sammantaget ses som ett ypperligt exempel på hur Timbrohögern kan nyttja och odla talang för att sätta den politiska dagordningen.
För något decennium sedan insåg man ett problem. Att hitta unga högermänniskor som kunde tänka var svårt, att få dem att framstå som sympatiska föreföll vara i det närmaste omöjligt. Man har dock satsat på de sina. Norberg såg inte ut som Lidingöpojkarna och lät lite annorlunda. Han har haussats och produktplacerats och av honom har det blivit en skicklig propagandist, inte en oäven stilist därtill.
De nationalekonomiska sagorna kan på så sätt säljas in som världsbild för en bredare publik än nuvarande och blivande makthavare. Utflykterna i statistik och anekdoter landar i en sedvanlig argumentation för privatisering av sjukvård, för hårda tag mot sjukskrivna, för angrepp på facket, och för att ökade löneklyftor inte bara ska fördras, utan uppmuntras. Det är inte där vänstern får en utmaning att komma med svar, eller tvingas tänka om. Det är tankesmedjandet, lanseringsskickigheten, utgångspunktsförflyttandet som bör studeras. Och motdragen kommer inte att kunna byggas av ensamma entreprenörer.
