År noll. Historien om 1945
Ian Buruma.
Översättning: Emeli André.
Förlag: Natur & Kultur.
Den 13 maj 1945 avrättades två tyska soldater på det mest motbjudande sätt. Tyskland hade just kapitulerat och männen, som var övertygade antinazister, befann sig i Holland där de hade deserterat och gömt sig hos lokalbefolkningen – den ene letade efter sin judiska mor. När Holland befriades hände något märkligt: de tyska desertörerna överlämnades åt sina befäl. Anledningen var att de allierade saknade trupper för att avväpna tyskarna och utspisa krigsfångarna. Tills vidare fick de tyska officerarna därför behålla kommandot över sina soldater. Officerarna såg sin chans att utöva makt en sista gång. En militärdomstol sattes ihop och efter en snabb rättegång bad tyskarna de allierade om vapen för att avrätta ”förrädarna” med. Begäran hörsammades och soldaterna sköts.
Detta är bara en av alla de sorgliga historier som återges i Ian Burumas bok År noll. Historien om 1945. I dag ses ofta 1945 som året då världen befriades från tyranni och diktatur. I någon mening gjorde den förstås det – men det är knappast hela sanningen. Lika mycket var 1945 kaosets, sorgens och svältens år. Vidden av nazisternas grymheter blev tydliga när bilder spreds från koncentrationslägret i Bergen-Belsen – högar av lik bredvid baracker fyllda av ruttnande kött. Samtidigt kom rapporter med chockerande siffror: ”30 miljoner stupade på slagfälten”.
Misären fanns även i de allierades hemländer. Under sommaren 1945 rapporterade litteraturkritikern Edmund Wilson om hur han under en promenad i Londonstadsdelen Holborn känt en fruktansvärd stank från en liten butik. När han gick fram för att titta upptäckte han att det låg rad efter rad av döda kråkor i skyltfönstret. Det var det enda som affären sålde till den svältande arbetarbefolkningen.
Denna typ av historier är knappast några nyheter i dag. Samtidigt tror jag inte att vi riktigt förstår deras innebörd. 1945 var året då den moderna välfärdsstaten började byggas, då utkastet till de mänskliga rättigheterna skrevs, och då idéerna om ett samhälle utan klassklyftor började utformas på allvar. När man läser Burumas bok inser man att denna utopi började byggas nere i helvetet.
Buruma borde veta. Han är nämligen professor i mänskliga rättigheter och har flera gånger behandlat andra världskriget. År noll kan ses som ett slags ”prequel” till Skuldbördan från 2010 där Buruma skriver om hur Tyskland och Japan under efterkrigstiden har hanterat sin skuld.
I amerikansk press beskrivs År noll som författarens magnum opus och har gjort honom till något av ett skyddshelgon för vänstersinnade liberaler. Och det är verkligen en briljant bok. I År noll gör Buruma något nästintill unikt: han lyckas skriva en historik över både nederlagets 1945 och segerns 1945. Här skildrar han ett Europa som står inför decennier av makalös återuppbyggnad, ett Asien där den koloniala frigörelsen inletts, men också en värld som snart ska präglas av kallt krig och Maos maktövertagande i Kina.
Det finns ett slags förundran i boken över människors osannolika optimism efter 1945. Ett exempel är judiske Stéphane Hessel, sedermera diplomat, författare och politiker. I Auschwitz bevittnade Hessel fruktansvärda övergrepp, men i stället för att resignera satte han sig samma år som befrielsen och skrev ett utkast till FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna. Hessel hade nämligen ”lärt sig kosmopolitism i Auschwitz”. En annan hjälte i Burumas berättelse är den brittiska befolkningen. Den var vid krigsslutet så trött på klassamhället att den två månader efter segern 1945 röstade bort krigshjälten Churchill och tillsatte en socialdemokratisk regering. Vilken viljestyrka kräver inte en sådan handling!
Det finns inte mycket att anmärka på i en så utförlig och briljant historieskrivning som År noll. Men en sak är värd att påpeka: Buruma skriver ingenting om de afrikanska koloniernas betydelse för återuppbyggnaden. 1945 låg Europa i ruiner, men dess makt i Afrika var i stort sett intakt. Fram till 1956 hade endast fem afrikanska länder uppnått självstyre. Resten av kontinenten, med dess 120 miljoner invånare, stod antingen under direkt europeiskt kolonialstyre eller FN:s förvaltning. Som Peo Hansen och Stefan Jonsson har visat i den internationellt uppmärksammade Eurafrica (2014) så skedde Europas ”läkningsprocess” till stor del i dessa kolonier – med hjälp av mineraltillgångar och exploatering av befolkningen. Det hade varit bra om Buruma i alla fall nämnt de afrikanska uppoffringar som spelade en central roll i att få Europa på fötter igen.
Men detta är bara en randanmärkning. Att göra en heltäckande skildring av 1945 är med dagens kunskaper omöjligt. Bara att Buruma rör sig så skickligt mellan Europas, Asiens och Amerikas historia är beundransvärt. Författaren bor numer i USA, men är uppvuxen i Holland och har studerat i Japan. I År noll lyckas han sammanfoga sina kunskaper om världsdelarna till en verkligt gränsöverskridande historieskrivning och hyllning till alla dem som från avgrundens rand förmådde att skymta ett paradis.
