Han är nog vår mest kände okändis. Den där Carlsson? Och hur gör man för att få tag i biljetter? Det var sexton år sen han slog igenom med de blå grodorna. Sen dess har uppåt en halv miljon sett honom och befinner sig i en sorts okrossbar kärlek till honom och hans värld.
Publiken har honom inom sig. Han är uppstigen ur landet som ligger därute, som fanns en gång och som ju faktiskt fortfarande finns om man tittar noga. De grå stugornas land. Fast med bredband och Facebook.
Jag hittar Peter i soffan i Scalateaterns artistfoaje i Stockholm. Han väntar ut publiken. Det är fullt. Det är alltid fullt där Peter drar fram och det räcker nästan med en radannons så fyller Peter Carlsson typ tre jättesalonger i Umeå.
Blixtsnabbt. Tyvärr, biljetterna är slut.
Varifrån kommer den okuvliga kärleken till Peter?
Soffan är Peters gömställe. Den har följt med sen Fria Proteaterns tid och fungerar som ett minne och en försäkran. Ena armstödet är nerslitet som om nån hade bitit i det, vilket man mycket väl kan tänka sig med tanke på hur vi inom vänstern pucklade på varann en gång i tiden i sökandet efter den rätta linjen.
Peter delar soffan med teaterhunden Simson, en Saluki som sägs vara en iransk jakthund.
Sen är det dags. Peter tar plats på scenen, en resa där väggen mellan scen och salong vägrar att infinna sig.
Han har rutig skjorta och keps och sjunker ner framför oss – vi är 464 stycken i salongen – och säger att han tänker skapa publikkontakt. Vi försätts i en sorts dröm, jag tycker det känns som en dröm och den handlar om något som kan liknas vid en absolut sanning. Hans framtoning är den evige luffarens, Woodie Guthries, Pete Seegers eller bluesens gamla mästare med sina bomullssånger från hembygden. Ja, och så spelmännen från Dalarna förstås.
– Samma gubbar, säger han.
När Peter pratar med oss i publiken är det som om han kom från en annan tid och ett annat liv där dialekten, dalmålet, borgar för dygder som ärlighet och medkänsla. Där han bor medger man inte samtiden. Man ligger före den. Som om ena foten vilade stadigt i dalabygdens märkliga människoöden – det är Spik-Emil, Hjort-Anders och Gösta från fäboden – och den andra foten i framtiden med moderniteten susande runt öronen.
En korsväg där våra synder blir förlåtna. Plötsligt sitter vi fast utan att veta hur det gick till.
Musiken är golvet som showen utspelas på. Det svänger omåttligt med Gök-Anders från Gagnef när Peter Carlsson och de blå grodorna rockar loss i en Statoil madrigal på oljekannor och dunkar från Castrol, rena stjärnfallet med tonslingor där de fem musikerna briljerar och där plötsligt Evert Taube – balladen om Ernst Georg Johansson – dyker upp som en erinran om något som gått förlorat.
Det är barndom och oskuld.
Peters pappa var i flottningen och jobbade också på Ryck och slit, Svenska järnvägsverkstäderna. Familjen flyttade med säsongerna och Peter fick ofta bo hos farfar och farmor som var småbönder i Stora Skedvi. Det var gammaldags och fortfarande var det som om 1800-talet levde kvar i byn.
– Dom kom hem från skogen och så satte dom igång med att ljuga för varann, säger Peter. Det var skrock och det tyckte jag var så jävla spännande.
Peter kröp in under köksbordet och minns fortfarande lukten av gubbarnas sura strumpor där han låg och lyssnade. De berättade om folk som hade försvunnit i skogen och blivit tagna. De pratade om att stämma blod. En skogsgubbe hade sågat sig i benet och då sprang man och hämtade Klok-Finnen.
– Han satt där och läste en ramsa och då stannade blodet.
Sen hade de kåd-plåster med sig i skogen. Det var kåda och bivax som var bra om man hade skrapat sig. Bullerbyn? Nja, det fanns förstås elände och fylla i byarna. Med Peters pappa och mamma var det tivoli mest hela tiden medan farmor och farfar stod för den lugna hamnen.
Jag undrar om Peter var kul redan som liten.
– Snarare klassens clown, säger han. Men samtidigt blyg. Vågade ingenting.
Han fick en gitarr och en sköldpadda av en sjöman. Han började spela. Men hemma hade de inte råd med strängar, så när strängarna efterhand gick av så knöt Peter ihop dem. Plektrum hade man inte heller råd med, så han använde nålar som kvinnorna använde i papiljotter på den tiden.
Här började en ny karriär. Peter började med barnteater men det fanns ingen synt så han uppfann instrument ur vardagen. En äggstrimlare kan sålunda förvandlas till ett fantastiskt instrument, hävdar han.
– Det finns inga färdiga associationer utan man kan använda ljuden precis hur som helst. En gitarr vet man ju hur den låter, men hur låter en äggstrimlare? Man fäller ner de små strängarna, sätter in en mick och knäpper på strängarna med morsans hårnål. Det blir så bra.
Pekingoperan jobbar på samma sätt. Det blir akustiska ljud och succen är given.
Peter jobbade några år på EPA som dekoratör. Parallellt for han runt med ABF och uppträdde som trubadur. Men han ville bort. Långt bort. Så en dag köpte han en Volvo PV för 146 kronor. Han hade bestämt sig för att åka runt hela jorden. För att försörja sig lastade han in gitarren och fönsterputsmedel i bilen. Dessutom fyllde han bilen med dalahästar, eller rättare sagt träämnen till dalahästar.
Tanken var genial. När pengarna var slut var det bara att tälja till en dalahäst och måla och sälja den.
– Jag kom till Nordafrika, berättar han.
Under vägen hade han hittat nya vänner och där satt de en kväll vid kanten av öknen fast beslutna att korsa Sahara med PV:n. Men så dök det upp en Landrover med poliser. De var mycket vänliga och sa:
– Vi fattar att ni tänker ge er ut i öknen och då vill vi bara tala om för er att ni kommer att dö.
Sen for dom.
Och Peter återvände till Dalarna, fick jobb på Dalateatern, bildade familj och bosatte sig till slut i Grycksbo. Här har han sitt laboratorium där han skapar sin sceniska figur och tillägnar sig konsten att upprätta en känsla av överlägset samförstånd mellan scen och salong. Det var under tusentals framträdande med ABF som arrangör som han vann sitt sätt att tilltala publiken. Han uppträdde inför fackliga möten, konsumstämmor, de blindas förening…
– Jag älskade ABF, säger han. Det var helt jävla otroligt.
Han liknar framträdandena vid ett stort fikabord. Det spelar ingen roll om det är fyra tusen på Dalhalla eller ett tiotal på Hyresgästföreningens möte för det gäller att inom sig behålla känslan av att vara tio personer vid det där fikabordet.
– För att nå dit måste man ha självförtroende, säger han. Man känner sig okrossbar när man går in. Man får inte tveka det minsta. Om jag känner att dom inte gillar mig så spricker det.
– Man måste frigöra sig från texten. Problemet är att man ibland lyckas för bra.
Hur då?
– Det blir tomt i huvet, säger Peter. Jag måste vända mig till mina medspelare och fråga. Var är jag nu?
Nostalgifaktorn är hög under Peters föreställningar. Jag vill veta varför han inte jobbar med politisk satir?
– Med partipolitik förstör man för sig själv, säger Peter. Det blir två läger i publiken. Jag vill inte tänka politik utan jobba mer allmänmänskligt.
Han gillar inte den underhållning som går ut på att vara elak, rösta bort folk och ta reda på vilka som är sämst. Nej, att vara lustig på andras bekostnad fungerar inte i Peter Carlsson värld.
Och humor? Folk har jättekul under Peters föreställningar men samtidigt lurar han in publiken i bakhåll.
I den nya föreställningen berättar han en historia om en finsk pojke och hela publiken är med och skrattar och förvandlas oavsiktigt till mobbare. Det är en fantastis
k berättelse och liksom en krock mellan gott och ont som slutar med försoning.
– Så ont det gör, så hemskt det är. Och så kul det blir!
Ingen risk för att idyllen blir mesig?
– Nej, vi har haft föreställningar med långa sjok där man får bejaka vemod. Det är på gränsen till gråt och jag tycker det är viktigt.
PORTRÄTTET:
Peter Carlsson, född 1952 i Leksand, Västannor i Häradsbygden.
Bor: i Grycksbo.
Familj? Tre barn i tidigare äktenskap: Linus 35 år, Frej 18 och Kersti 10.
Ägare av Land Rover, Morgan, Jaguar, Matchless och Velocett. Samt höns och katter.
Bandet bildades 1993, Peter Carlsson och de blå grodorna.
Varför detta namn?
– Det var Sören som kom på namnet.
Vad svarar du?
– Det var ledigt.
Bandet: Staffan Wikandler, bas, Kristin Stenerhag, piano, Pär Grebacken/Victor Sand, blås och Ola Norrman/Kjell Gustavsson, trummor.
Sextonårsjubileet spelas våren och nästa höst. Teatern lovar att inom kort släppa höstens biljetter.
