Berättelsen om de samhällsekonomiska vinsterna till följd av invandring går på auto repeat. Den förblir det enda ”motargumentet” från högern, men även en snuttefilt för den parlamentariska vänstern. I våras var det ekonomiprofessor Jennifer Hunts forskning som ansågs så banbrytande att den belönades med stora uppslag i DN Fokus (26/4). ”Hela ekonomin gynnas av invandringen. Det öppnar upp för nya typer av tjänster som städning, trädgårdsarbete eller att bära andras väskor”.
Författarna till artikeln medger att Hunts rättframma retorik kan uppfattas ”provocerande”, men agerar ändå som om de just välsignats med en djup insikt. Men vari ligger nyheten i den här forskningen? Att det i en ”samhällsekonomi” – frikopplad från olika intressen – går att omsätta immigration till nettovinst? Det vet man redan i Saudiarabien och Qatar där livegna gästarbetare utför sysslor den inhemska befolkningen aldrig skulle befatta sig med, till löner som knappast är i närheten av att motsvara det faktiska priset.
Det insåg Scanias VD Gösta Nilsson när han 1960 författade ett önskemål till Kungliga Arbetsmarknadsstyrelsen om att på grund av ”oöverstigliga svårigheter att rekrytera erforderlig personal inom landets gränser”, få möjlighet till att ”få införskriva arbetskraft från utlandet”.
Klartecken kom och en delegation reste söderut för att mäta överarmar och kontrollera tänder i jakt på kontinentens flinkaste arbetare. Flera av arbetarna som anlände till Södertälje vittnar i boken Vi sålde våra liv från 1978 om att de hölls mer eller mindre inspärrade i sina baracker och trakasserades både på arbetsplatsen och på stan. De fick lägre löner, tvingades arbeta längre och var i regel inte välkomna i facket.

Personalchefen Rolf von Euler såg problematiken annorlunda. ”De har inte samma känsla för avtal, som svenskarna har. Vi har här i Sverige en mycket ansvarsmedveten fackföreningsrörelse. Facket och vi är överens om att många av utlänningarna har en annan syn på fackföreningens roll än svenska arbetare har.”
Jennifer Hunt menar att ”allmänheten troligen är oinformerad” om de ekonomiska fördelarna med ett låglöneproletariat, och att det är därför främlingsfientligheten fortsätter överleva de liberala ekonomernas snillrika kalkyler. Invandring gör så att inhemskt födda arbetare ”kan flytta upp i samhällsstegen och kanske bli chefer eller arbetsledare för de nytillkomna.” Men artikelförfattarna känner sig ändå nödgade att pliktskyldigt fråga om det finns någon bland alla dessa vinnare som sticker ut lite extra.
”Företag är de största vinnarna”, medger hon. ”De kan dra nytta av lägre betald arbetskraft.”