… är allas lika värde allmänt accepterat, inte minst inom vänstern. Det innebär att Obamas planerade Irak-återtåg inte imponerar om soldaterna tar en omväg hem för att kriga vidare mot afghaner. Det medför även att vi ser igenom den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogans ”solidaritet” med minoritetsfolk. Vi vet att omtanken för det turkiska folket uigurer i Kina har en nationalistisk dimension. Erdogan fördömer Kina för etniskt förtryck och folkmord, men minoriteter i det egna landet lever under fortsatt repression.
Även i vänsterns hjärtefrågor tas ibland ställning för det ena förtryckta folkets blod före andras.
Något är fel när man på Sergels torg ser hundratals personer från högergrupper hålla en tyst minut för fyra av Iran avrättade kurdiska aktivister den 9 maj, medan den femte person som avrättades vid samma tillfälle inte nämns. Avrättningarna på Kamangar, Haydarian, Hooli och Vakili är alla värda att belysa, så även den etniska dimensionen av förtrycket mot kurder. Men att baluchiern Mehdi Eslamian inte ärades tyder på att en del blod inte står lika högt i kurs som andras. De flesta manifestationer syftade till solidaritet med alla avrättade. Andra valde att enbart solidarisera sig med kurderna. Som om baluchier inte förtrycks i Iran. I pressmeddelanden och petitioner hamnade dock vänsterrörelser i samma fälla, från både svenskt och kurdiskt håll. Resultatet: fiasko i solidaritet, ovärdigt de många ickenationalistiska och progressiva kurder som kämpar.
Den enes död blev den andres bröd. Avrättningar mot alla folkgrupper fortsätter. I kampen för demokrati och respekten för minoriteter i Iran står vi alla på samma barrikad, men ibland är alla inte jämlikar. Det borde en ickenationalistisk vänster fundera på medan solidariteten givetvis fortgår. För med nationalism blir solidariteten ytterst fattig.