Att demokrati i någon rimlig mening inte varit honnörsordet för EU-bygget har väl framstått med all önskvärd tydlighet hittills. ”Identiteten” är viktigare.
– Jag satt fyra år i EU-parlamentet och har aldrig hört talas om mer nationalism någonsin. Hela tiden var det ”vårt Europa, detta upplysta Europa”. Hade någon sagt något liknande i den svenska riksdagen blev de uthängda i rasisternas hörn, sade Sören Wibe (s) på ett seminarium i juni 2003.
I detta upplysta Europa är idag oron stor. Från Tyskland rapporteras att kristdemokraterna CDU nu dragit igång en intensiv opinionskampanj mot Turkiets medlemskap – med lägliga argument om tortyr och mänskliga rättigheter – och får turkiska föreningar att tala om rasism.
Och Rocco Buttiglioni vill inte dagtinga med sitt samvete. Så EU-parlamentets utskott för mänskliga fri- och rättigheter blev inte riktigt nöjda under frågestunden i förra veckan, till exempel om vad poängen med äktenskapet är (att kvinnan ska föda barn under mannens beskydd) eller om homosexuellas egenskaper (syndare). De sade ”tack, men nej tack” till honom som EU-kommissionär.
Det lär inte spela någon roll; kommissionens ordförande Barroso försvarar sin föreslagna kommission i sin helhet och samrådet genomförs enligt principen ”tuta innan du kör över oss”. Men ändå; det enda organ som kommer i närheten av ”folkvalt” försökte i alla fall – och pekas ut som ”extremister” och ”fundamentalister” av en rasande Silvio Berlusconi.
Det officiella Italien tar fram religionskortet – Europa offrar en samvetsgrann katolik för de svartmuskiga turkmuslimernas skull, ungefär.
Den ”demokratiska” vargflocken som ylar ”vargen kommer” här hemma reagerar inte; de vet vad den nya normaliteten går ut på. Turkiska tortyrkammare? Pah. Kurdernas rättigheter? Det ordnar sig. Men om Fanan och Korset hotas, då skakar Europa. Desto mer bråttom att smida de Rättfärdigas Svärd.
