Att E sätter sina åsikter om oss på pränt är förstås helt i sin ordning. Lika självklart har vi rätt att framföra åsikter om honom. Däremot är det inte rimligt att pådyvla oss åsikter vi inte har. Vi kan inte värja oss från tanken att hans motiv att skriva denna ledare var att legitimera sin närvaro på seminariet inför Flammans läsare.
E var bara på seminariet under den avslutande debatten, hade han varit med båda dagarna hade han förstått att det som sades då knöt an till vad som sagts tidigare. Vi hoppas att det var därför han tydligen inte förstod innebörden när undertecknad Åström gjorde ett inlägg om ”elitism” bland dem som (I E:s ord) ”hetsar upp folk mot nedskärningar”. Det som avsågs var det förakt för dem som protesterar som finns hos politiker som låtsas att alla besparingar är onödiga, trots att de vet att en begränsad budget ibland tvingar fram impopulära beslut.

När det gäller påståendet att Åström skulle sagt att protester mot besparingar är ”… irrelevanta, eftersom de som protesterar vill behålla den offentliga sjukvården” handlar det om grov förvanskning. Låt oss ta det exempel som E nämner, de nedlagda vårdcentralerna i Göteborg. Där motsatte sig Åström och v-gruppen i regionen nedskärningarna, pekade på alternativ, publicerade debattartiklar och ställde frågor i regionfullmäktige till stöd för de breda och i allt väsentligt befogade protesterna. De lögner om oss som främst medlemmar i Kpml:r framförde var däremot irrelevanta.
Lika grovt vinklande är E när han beskriver undertecknad Gahnströms ”effektiva” sammanfattning av finansiella problem i offentlig sektor. I ledaren framstår den som en enda eländeslitania. Hade E lyssnat på den diskussion Gahnström sammanfattade, hade han förhoppningsvis förstått att vi och alla som yttrade sig var anhängare av den svenska modellen med högt uttag av skatter och solidarisk finansiering av offentlig sektor. Just därför ser den framtida skattefinansieringen av skola, vård och omsorg är problematisk. Det beror dels på att skattebaserna hotas av skärpt internationell skattekonkurrens, dels på en ständig relativ fördyring av personliga tjänster jämfört med varuproduktion.
E utpekar också undertecknad Lönnroth som ”mest drastisk” när han ”skämdes för att inte ha sagt folk sanningen, att vi inte kan behålla den offentliga välfärden.” Också detta är grov förvanskning. Det både Lönnroth och andra hävdade var att om vi skall klara att behålla och utveckla en stark offentlig sektor måste den vara effektiv enligt den gamla devisen om att ”varje bortslösad skattekrona är en stöld från arbetarklassen”!

Av ledaren kan man också få intrycket att seminariets politiska huvudlinje var privatisering av offentlig sektor. Sanningen är tvärtom. Det vi var eniga om var snarare att bara med mera makt för de anställda och mer självförvaltning kan privatiseringsivrarna slås tillbaka. Vi vill inte ha privata system av den typ som finns i USA och andra länder. Men skall vi kunna stoppa högerns reformer måste vi se en del nya sanningar. Som att fördelningen av den offentliga produktionen av tjänster inte alltid är utjämnande. Så visar exempelvis nya undersökningar att den skattesubventionerade äldreomsorgen utnyttjas relativt mer av högavlönade än av lågavlönade, detta beroende bland annat på överklassens längre livslängd och deras större förmåga att ställa krav. I vissa fall kan det då vara mer utjämnande att finansiera omsorgen via taxor än via skatten.
Att som E ta detta seminarium som intäkt för att påstå att vi har som politisk målsättning att skära ner och privatisera offentlig sektor är således fullständigt absurt. Däremot står vi för att vi vill diskutera och pröva nya kollektiva och solidariska former för verksamheten inom skola, vård och omsorg. Som Alec Carlberg och kooperativet Basta talade om på seminariet kan ett kooperativ både vara bättre för de före detta knarkare som driver det, och samtidigt vara mer kostnadseffektivt jämfört med offentligt producerad vård. För oss är socialismen något betydligt mer än bara gemensamt ägande genom stat, landsting och kommuner. Om E vill se kooperation, arbetarmakt och självförvaltning som privatisering får han göra det. Vår egen övertygelse är att en sådan inställning är ett stöd för den höger som vill ha en kapitalistisk omvandling av offentlig sektor.

Det fördes även en diskussion på seminariet om pluralismen, att vänstern måste rymma en mångfald av uppfattningar och förklaringar. Kristina Hultman framförde en sådan argumentation när det gäller olika slags feminism. Samma mångfald av uppfattningar präglade diskussionen om vägarna mot en för den globala och lokala miljön mer hållbar utveckling.
E beskriver vår politiska linje som att ”kasta in handduken”. Och han jämför denna vår påstådda defaitism med den nya internationella vänsterrörelse som ”tar människors missnöje på allvar”. Eftersom en av E:s egna skrifter har titeln Ta det tillbaka skulle vi replikera med att hans linje är att ta tillbaka den gamla handduken hellre än att tvätta den och väva nya. Men mer på allvar: Vi tror att vi har mycket mer gemensamt med den internationalistiska vänsterrörelsen jämfört med E och hans tämligen nationalstatskonservativa tidning.

Undertecknat:
Dan Gahnström, Uddevalla
Johan Lönnroth, Göteborg
Carina Åström, Ljungskile

Aron Etzler svarar Gahnström, Lönnroth och Åström

Det jag rapporterat från seminariet är helt riktigt och det tror jag att ni också vet. Eftersom jag var på plats och deltog i debatten antecknade jag direkt. Jag deltog mycket riktigt bara i paneldiskussionen och tog del av sammanfattningen. Om ni sagt något annat tidigare på seminariet som sätter alla citaten i ett annat ljus är det en annan sak. Det går alltid att klaga på att citat är ryckta ur ett sammanhang. Men om ni hade minsta kritik mot hur medierna den senaste veckan behandlat vänsterpartiet hade det förstås varit aningen mer trovärdigt.
Carina Åströms ord – inte mina – om att hetsa upp folk handlade om protesterna som Sjukvården inte till salu (SITS) anordnat. På mötet betecknade Åström deras protester som oseriösa och irrelevanta eftersom de ville ha kvar sin offentliga sjukvård. Att svara om KPML(r) är faktiskt ett präktigt goddag yxskaft. Om ni andra ändrat er inställning till vårdprotesterna nu är det ju bra. Men inte kan man påstå att ni var speciellt positiva på mötet? Johan Lönnroths inlägg gick ut på att protester kommer och går. Han menade att de inte leder någon vart, även om han själv deltagit i dem.
För den som tvekar om hur stämningen var i denna fråga kan jag också påminna om att Karin Svensson Smith tyckte jag var ”inskränkt” som ville försvara välfärden i Sverige med tanke på att vi skall skära ned på vår resursförbrukning i globalt perspektiv. Jag blev utmålad som gammaldags sosse/kommunist med nostalgisk välfärdssyn.

Det är kort sagt ingen orimlig tolkning att ni var rätt uppgivna när det gäller försvaret av offentlig välfärd. Exakt hur uppgivna ni är kan förstås diskuteras. På detta seminarium upplevde jag att många av er tog bladet från munnen och sa sådant som ni inte riktigt vill säga i andra sammanhang.
Men i vilket fall tycker jag även att ert svar här är märkligt defensivt. Att prioritera har ju alltid gjorts på ett eller annat sätt. Det är en strategi för att klara av den offentliga sektor vi har, inte att öka den. Att det kan finnas kooperativa alternativ kan säkert också vara bra, men det är ju knappast en lösning på den stora resursproblematik som finns.
Ni framför inga idéer om hur man skall kunna öka den offentliga sektorn – men en del argument varför det är omöjligt: skatten skulle bli för hög, internationell skattekonkurrens gör det omöjligt etc. Jag tycker det är lamt när vi vet hur otroligt stor omfördelning som skett från fattiga till rika i det här landet, senast bekräftat av det faktum att Sveriges direktörer tjänar mest i hela EU.
Att jag skulle skriva detta för att legitimera min närvaro är trams. Jag deltar gärna i fler seminarier och väntar med spänning på inbjudan. Men skall det bli på det här sättet kommer jag att ha bandspelare nästa gång.

Undertecknat:
Aron Etzler, chefredaktör Flamman