I samband med vänsterpartiets kongress anordnades ett seminarium för de internationella gästerna, med temat nyliberalism och nationellt självbestämmande. I femminuterstal fick de flesta redogöra för sin syn.
Känslan av en värld, med gemensamma problem, var påtaglig. I den nyliberala globaliseringens spår har länder avindustrialiserats, naturresurser och sociala trygghetssystem privatiserats, miljöförstöringen accelererat och hela befolkningsgrupper mördats eller tvångsförflyttats. Många u-länder tvingas konkurrera med enbart usla villkor, eftersom det är omöjligt att på lika villkor konkurrera med i-världen. FMLN-representanten Fidel Fuentes, borgmästare i en förort till huvudstaden San Salvador, sammanfattade.
– Balansräkningen från 300 års kapitalism och nyliberal globalisering är 800 miljoner svältande, en miljard analfabeter, fyra miljarder fattiga, 100 miljoner hemlösa. Den sneda maktfördelningen i den ekonomiska ordning som påtvingats oss är socialt och ekologiskt oacceptabel.
Men medan de latinamerikanska representanternas analys menade att det nationella självbestämmandet är en faktisk kraft mot globaliseringen, och talade om vikten att bekämpa internationella handelsavtal såsom nu senast Alca/FTAA och Plan Puebla-Panama, talade den nordliga vänstern om behovet att reformera det internationella handelssystemet.
– Vi kan inte bekämpa nyliberalismen inom ramen för nationalstaten, hävdade Anna Hewelt, från det polska partiet Unia Pracy (Arbetets union).
I stället handlar det om att skapa rättvisa internationella villkor inom ramen för EU, införa Tobinskatten och i de internationella handelsavtalen ställa krav på exempelvis respekt för grundläggande fackliga och mänskliga rättigheter.
– Det blir inte lätt att bygga om EU till ett socialt Europa. Men vi har helt enkelt inget annat alternativ, sade hon.
På grund av tidsbrist gavs ingen möjlighet för åsikterna att brytas mot varandra. Inte heller att diskutera aktuella frågor såsom situationen i Irak. Representanten från KRG, det kurdiska regionala självstyret, talade om de nya möjligheterna efter Saddam Husseins fall och behovet att ”bekämpa terrorismen” och den ”reaktionära arabiska nationalismen”, utan att med ett ord nämna USA:s närvaro i Irak – alltmedan flera andra talare hyllade ”det irakiska folkets heroiska kamp mot ockupationsmakten”.
