I april 1999 beslutade Nato om sitt nya strategikoncept. Mycket kan sägas om det gamla Nato. Redan före 1999 drev alliansen på både upprustning och vapenkapplöpning. Redan då fanns ambitionen att ha övertaget i händelse av ett kärnvapenkrig. Men det gamla Nato var åtminstone en försvarsallians som arbetade inom ramarna för FN. Alliansen skulle enbart föra krig i självförsvar.
Det nya Nato är inte en försvarsallians, utan en angreppsallians. Strategin handlar inte längre om försvar av det egna territoriet, utan om att säkra strategiska och ekonomiska intressen, eller ”flödet av livsviktiga resurser”, som det heter i strategikonceptet.
Nato – medlemskapet har varit en hörnsten i norsk utrikes- och försvarspolitik sedan 1949. Av de politiska partierna är det bara Sosialistisk Venstreparti som har kämpat för neutralitet. Men utvecklingen inom Nato håller på att ge oss fler allierade.
För det första därför att argumenten för norskt medlemskap har blivit svagare. Nato är både farligare och mindre användbart för Norge nu än förr. Farligare därför att vi genom Nato blir involverade i allt fler militära konfliker. Mer oanvändbart då Nato vänder bort fokus från de verkliga säkerhetspolitiska områdena. Norska intressen står inte på spel i Afghanistan, utan i vårt lands norra delar, där vi har ett viktigt ansvar för förvaltningen av olja, gas och fiske.
För det andra skapar det nya konceptet stora interna spänningar inom Nato. Kriget i Afghanistan är avgörande för om Nato kan fungera som världspolis på uppdrag av USA. Lite tyder på att det fungerar. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas, men prestige och amerikanska intressen pressar ändå fram en militär upptrappning. Samtidigt vägrar flera centrala Nato-länder, däribland Norge, att delta i den brutala krigsföringen i södra Afghanistan.
Efter åtta år med det nya Nato samlas utrikesministrarna till toppmöte i Oslo. För Afghanistans skull, men även för sin egen skull, bör Nato besluta om ett tillbakadragande. Men så sluga är de nog inte. Ännu.