Det är tidig augusti efter midnatt, och jag kan inte längre skilja mina hjärtslag från basen som bultar ända in i benmärgen. Jag har just återvänt till Rom, där jag nu studerar sedan tre år tillbaka, efter en regnig sommar hemma i Stockholm. Ingen av mina närmsta vänner från plugget har ännu återvänt inför höstterminen, och i min jakt på social stimulans har jag alltså hamnat på ett rejv.

Oräkneliga främmande ansikten blixtrar framför mina ögon som rutor i en filmrulle, ett pulserande töcken av musik som känns snarare än hörs, och den sortens svettiga hetta som klibbar mot huden. Det övergivna industrilagret vid Via dei Volscis ände har blivit ett enda stort hjärta i stål och betong, och jag blir ett med dess slag. Vi är trehundra kroppar under det där räfflade, kalejdoskopiskt blänkande plåttaket, men vi rör oss som en enda organism.

Så fort någon drar i gång musik på en demonstration har de en ursäkt att stänga ner alltihop

Vi är också trehundra brottslingar. År 2022 drev Italiens bröder, det styrande högerextrema partiet under Georgia Meloni, igenom il decreto anti-rave. Lagen förbjuder folksamlingar på över 50 personer att spela musik utan tillstånd, och hotar organisatörer såväl som deltagare med böter på upp till 10 000 euro, 115 000 kronor, och tre till sex års fängelse.

Den här natten hade industrilagret på Via del Volsci ockuperats av vänsteraktiviströrelsen Communia. Ockupationen är en sedan 80-talet vanligt förekommande protestaktion i Rom, men en som blivit allt mer riskfylld under Meloni-regimen.

– Det är ett politiskt angrepp förstås, säger 22-åriga Sebastiano Bergamo, grundare till studenträttsorganisationerna Oppositione studentesca alternativa och Cambiare rotta.

– Så fort någon drar i gång musik på en demonstration har de en ursäkt att stänga ner alltihop. Samtidigt låter de tvåtusen fascister och nynazister hålla manifestation utanför Mussolinis mausoleum utan problem.

I dagarna efter rejvet reflekterar jag över kulturen och den brokiga men varma skara jag mötte där, och varför de skulle kunna uppfattas som farliga. Någon timme innan vi kom dit hade min vän Giacomo berättat att det inte var någon vanlig fest vi skulle på. Det var ett minnesrejv.

Ockupationen av lagerlokalen var till minne av Andrea Dorno, en basketspelare och ledstjärna bland San Lorenzos unga, som vid 23 års ålder gått bort i en stroke. Hans vänner, hans basketlag, ungdomarna han tränade och volontärerna i Esc Ateliér, Cinema Palazzo och Communia – San Lorenzos tre politiska ungdomsorganisationer, i vilka Dorno var verksam – enades alla för att i hans namn göra revolt för en natt.

Rejvkulturen är en naturlig utbyggnad av den radikala gemenskapen till vänster

Jag kände inte Andrea Dorno, men jag ser hans ansikte varje dag, i den väggmålning på min gata som förevigat honom i byggstenen för San Lorenzos gemenskap, den som han själv var med att lägga. Det är i den kärlek och kämpaglöd som han inspirerade som jag anar varför rejvkulturen är så skrämmande för extremhögern.

Något som gjorde intryck på mig långt innan jag introducerades för Roms rejvkultur var den ideologiska intensitet, frikopplad från det partipolitiska etablissemanget, som jag bevittnat bland stadens unga vänster. Både mitt eget område San Lorenzo och andra studenttäta delar av Rom kryllar av anarkistbokaffärer och transfeministkaféer där stadens unga framåttänkare möts för att prata.

Rejvkulturen är en naturlig utbyggnad av den gemenskapen. Det hela slog mig också som nästintill otänkbart hemma i Sverige, där ungas politiska engagemang ter sig uteslutande knutet till ungdomspartier, och där kritik, inte av ett enskilt parti, utan av den liberala kapitalismen som sådan, sällan tillåts luft i ens de mest vänstervridna av kretsar.

– Självklart är vi mer kritiska mot etablissemanget och våra egna partier än vad ni är, säger 46-åriga Valerio Mattioli, grundare av socialistkollektivet Esc Ateliér och författare av Ex machina (2022), en historia över italiensk technomusik.

– Vi har inget vänsterparti längre. Demokraterna, som ju ska vara arvingar till det gamla kommunistpartiet, är knappt ens socialdemokrater längre. Det är som i USA, höger kontra lite mindre höger. Vi måste vända oss utanför systemet.

Jag möter Mattioli på Cafè Giuffà i San Lorenzo, ett fik, bar och socialistisk bokaffär i ett. Hans böcker åtnjuter en hedersplats i kaféets musikhylla, och på väg till baren hälsar han på varenda gäst och anställd. Ändå vill han inte kännas vid benämningen lokalkändis.

Rejven drog till sig ungar från förorten, fattiga smågangsters och arbetarklassungar från Roms getton

– Vi känner alla varandra, vi gamla rävar inom vänstermiljön. De dras med mig efter trettio år, fastän de helst skulle kicka ut mig, säger han och skrattar.

När jag påpekar att elektronisk musik och vänsterpolitik inte är en självklar duo för de flesta, svarar Mattioli att de ju är oskiljaktiga.

– Eller ja, kanske inte från början, medger han, och leder mig tillbaka till den italienska rejvkulturens begynnelse.

Enligt Mattioli började allt med ”kärlekens andra sommar” i England, år 1989, med techno och ecstasy som gjorde alla till hippier på samma sätt som psykedelisk rock och marijuana gjorde på 60-talet.

– Ett gäng snubbar från Rom som bara råkade besöka England just då tog med sig fenomenet hem, och det totalt exploderade, berättar Mattioli.

– Allt var ganska officiellt till en början. Rejv organiserades av musikproducenter och arrangörer i uthyrda lagerlokaler. Men de drog till sig ungar från förorten, fattiga smågangsters, quatti, arbetarklassungar från Roms getton, borgata, som inte hade ett skit för sig och tyckte det här med rejv var asgrymt. Jag var en av dem. Techno tonsatte vår generation.

Som av en slump råkade ett annat fenomen sammanfalla med rejvkulturens ankomst.

– Cirka 1993 började det dyka upp centri sociali runtom i Roms förorter. Det var övergivna fabriker, lagerlokaler och halvfärdiga byggprojekt som ockuperades av folk utan någon annanstans att ta vägen.

Mattioli berättar om alla han lärde känna i dessa squats (ockuperade byggnader) som på grund av att de var invandrare, queera, led av funktionshinder eller drogberoende inte var välkomna på varken arbetsplatser eller i bostadsområden.

– För att tjäna pengar började de arrangera marknader, spelningar, filmvisningar, och så vidare. Vi förortskids hade ju inte råd med konserter och bio i innerstan, så vi började också hänga där. Vid det här laget hade den officiella rejvscenen totalt spårat ur och i princip dött, men vi som hade växt upp med rejv och samtidigt nu upptäckte squats började arrangera rejv tillsammans med dem som bodde och jobbade där. Det gick från att vara en marknadsföringstaktik inom musikindustrin till en gräsrotsgrej.

På 90-talet blev förorten plötsligt coolare än innerstan. Vi kunde känna stolthet i vår förortsidentitet

– Innan var alla coola klubbar och barer i centrum, där vi inte var välkomna, förklarar han.

– Men på 90-talet blev förorten plötsligt coolare än innerstan. Vi kunde känna stolthet i vår förortsidentitet, och det stärkte sammanhållningen i lokalsamhället.

Och det var där, bland alla som inte passade in i mallen, som Mattioli och hans jämnåriga fick upp ögonen för sociopolitiska och medborgarrättsliga frågor.

– Som vit, cishetero grabb i sena tonåren var det som att kliva in i en ny värld, berättar han.

Det sociala medvetande som uppstod hos ungdomarna från förorten i kontakt med squats skilde sig radikalt från det som präglat den gamla vänstern.

– Kommunistpartiet som fanns då hade ju sina rötter i stalinismen. De var skäggiga gubbar som viftade med Maos lilla röda och vägrade höra talas om feminism och hbtq-rättigheter. Stofiler som jagade bort alla kids med sin fundamentalism.

Den nya generationens vänsterideologi föddes i mötet mellan uttråkade förortsgäng, socialt utsatta grupper och rejvkulturens inkluderande atmosfär, menar Mattioli.

Sebastiano Bergamo, som arrangerat demonstrationer för ungas rättigheter sedan han var sexton år, och rejv sedan han var arton, håller med.

– Rejv och aktivism var del av samma paket redan från början för mig. När jag började hänga på squats i San Lorenzo fick jag upp ögonen för medborgarrättsrörelsen och techno på samma gång, säger han.

– Det är tack vare Valerio och hans generation av pionjärer.

Visst är rejv politiska i sig, men de är också till för att ha kul. Vi blandar medicinen med socker så att säga

I dag är rejv ett sätt för politiska organisationer att locka unga till sin sak, berättar Bergamo.

– På mitt universitet i Torino anordnar vi ett årligt rejv i samband med en konferens för unga vänsteraktivistgrupper från hela Italien. Visst är rejv politiska i sig, men de är också till för att ha kul. Vi blandar medicinen med socker så att säga.

Han beskriver en symbiotisk relation mellan politiken och rejvkulturen, där festerna lockar nya medlemmar till hans organisation, samtidigt som aktivismen legitimerar rejvandet.

– Om vi har ett budskap kan de inte avfärda oss som ett gäng stökiga pundare, säger Bergamo om skolledningens reaktion inför rejven där eleverna för en natt ockuperar universitetsområdet.

– På ett sätt har antirejvlagen gjort festerna mer politiska. Nu är alla som deltar medvetna om att det är en protesthandling. Vissa technokollektiv har till och med börjat anordna temarejv som kretsar kring specifika politiska frågor. Jag var nyligen nyligen på ett rejv med med ett muslimskt DJ-kollektiv som sedan folkmordet i Gaza började har specialiserat sig på remixer av palestinsk folkmusik, berättar Bergamo.

Men trots att många med Bergamo håller god min i elakt spel, är det ofrånkomligt att den italienska rejvscenen tagit stryk under Meloni-regeringen.

– Många är rädda. Jag märker det på mina vänner i DJ-kretsen, på folk som brukade rejva varje helg men nu hellre stannar hemma, berättar 24-åriga fotografen Valerio Manzoni, som i protest mot lagen skildrar rejvkulturen och dess gemenskap.

Finanspamparna drar linor på vip-toaletter, men det har ingen något problem med så länge de strör pengar omkring sig

– De straff som man kan få bara av att delta vid ett rejv kan förstöra folks liv. De har redan vräkt nästan alla gamla squats. Folk som fann sin räddning i rejvkulturen bor nu på gatan.

Och rejvare är inte de enda som lider under regeringens repressalier. I fjol, på arbetarrörelsens högtidsdag den första maj, tog Meloni tillfälle att förkunna en sänkning av minimilönen, samt att 169 000 italienska hushåll skulle förlora rätten till välfärdsbidrag. Antalet hemlösa på Roms gator var dessutom på uppgång redan innan Italiens bröder tog makten, och har enligt FN:s ekonomiska kommission stigit med över 14 procent sedan 2014.

– De säger att de vill utrota fattigdom, men vad de gör är att utrota de fattiga. Rejvgrejen är bara en aspekt av en storskalig kampanj mot de svagaste i samhället, säger Sebastiano Bergamo.

– Det är ju inte direkt finanspampar i vita skjortor som går på rejv. De drar linor på vip-toaletten på nattklubbar, men det har ingen något problem med, så länge de strör pengar omkring sig.

Nattklubbar är kapitalismens svar på rejv, menar Bergamo.

– Rejv är en innovation skapad ur motkulturer. Det är något kreativt, något levande. Kapitalismen är oförmögen att skapa på egen hand, och måste alltid parasitera kulturer utanför sig själv, säger han.

Det är när töntar som oss kommer i kontakt med häftiga idéer som något revolutionärt kan ske

Valerio Mattioli håller med:

– Det är kapitalismens magiska kraft, att utvinna monetärt värde ur vad som helst, till och med antikapitalism, samtidigt som det kastrerar det hotfulla elementet.

Han ser samma trend ske i Berlin, som kallats den moderna rejvkulturens huvudstad. Till och med på technopalatset Berghain, som har blivit ökänt för sina läderdominerade fetischkvällar.

– Det är en betongkoloss, totalt statisk, dit du kan gå och spendera massa pengar för att få ge utlopp för din identitet, för att dagen efter ta på dig skjortan och slipsen och gå till jobbet. De har hittat ett sätt att både tjäna pengar på folk som avviker från normen, samtidigt som de hindrar dem från att hota samhällets strukturer utanför sin lilla isolerade betongbubbla, säger han och fortsätter:

– Hela grejen med rejv är att de liknar ett virus. De sprider sig och kan dyka upp varsomhelst, närsomhelst. När du har klubbar som Berghain med en snubbe som står utanför och utvärderar om du är cool nog för att komma in kan inget sprida sig. Vi förortskids på 90-talet var inte coola, vi var astöntiga. Det är när töntar som oss kommer i kontakt med häftiga idéer som något revolutionärt kan ske.

Ett centrum för Roms rejvkultur som däremot inte rört sig ur fläcken på snart 40 år är Centro Sociale Forte Prenestino. Den första maj 1986 ockuperade ett gäng ungdomar den övergivna 1800-talsborgen, som sedan dess kommit att bli Roms mest långlivade och uthålliga squat. Under sin slogan ”nödvändigt olagliga” arrangerar ockupanterna inte bara rejv, utan även marknader, biovisningar, språkkurser, vin- och jazzfestivaler, samt seminarier om anarkistlitteratur.

Valerio Manzoni, fotografen vars favoritobjekt är just rejv, är stammis på söndagsmarknaderna och hälsar på frukthandlarna med namn.

– Folk som inte förstår sig på rejv tror att vi är pundare och ligister hela bunten. Forte Prenestino är bevis på motsatsen.

Du behöver bara se friheten och glädjen i folks ögon för att fatta

Detta är exakt det budskap som Manzoni söker sprida med sina bilder.

– Jag fotar i svartvitt för att det låter mig fokusera på människorna, berättar han.

– Folk blir ofta förvånade, eftersom rejv är förknippat med neon och starka färger, men det behövs inte. Du behöver bara se friheten och glädjen i folks ögon för att fatta.

Det är också något nostalgiskt och melankoliskt över Manzonis bilder. När jag påpekar detta nickar han sorgset och säger:

– Jag växte upp i Roms rejvkultur, men det är en värld på utdöende. Jag hoppas kunna föreviga dessa sista stunder med mina vänner, så jag har något att se tillbaka på sedan.

Men en sekund efter det dystra erkännandet brister han ut i ett leende som får de diamantprydda nitarna i hans kinder att glittra till.

– Fast vi kommer inte att ge oss utan en fajt. Så lätt blir de inte av med oss.