Om tvångsomvändelsens psykologiska konsekvenser och tidiga spår av rasistisk antisemitism handlar Anita Goldmans berättelse som utgår från en senmedeltida massavrättning av judar.
Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca
Anita Goldman.
Natur & Kultur.
1492 är ett ödesdigert år i spansk historia. Columbus avseglar för att upptäcka sjövägen till Indien, men kommer till helt annat ställe. Det sista moriska fästet i Spanien, Granada, faller, och den muslimska eran på den iberiska halvön är därmed över. Nu ska Spanien bli ett enhetligt och homogent rike, självklart ett katolskt sådant, och då passar man på och utvisar judarna ur landet.
Det är inte bara kristen nit som ligger bakom fördrivningen av judarna, det finns också betydligt krassare motiv. Genom konfiskering av egendom, skumma bedrägerier och mutor kan många ämbetsmän, både världsliga och kyrkliga, berika sig ordentligt. Dessutom är utvisning av judar ett gammalt beprövat knep i Europa att bli kvitt sina skulder, för både privatpersoner och kronan.
I den kristliga barmhärtighetens namn erbjöds judarna ett val: fördrivning eller ”frivillig” konvertering. Mycket till val var det förstås inte, många böjde sig och tog emot dopet. Men i sitt hjärta höll de fast vid sina förfäders tro.
Det var ett fenomen som fortsatte flera hundra år framåt, trots inkvisitionens intensiva förföljelse. De falska kristna avslöjades obarmhärtigt, och dömdes till hårda straff. Vid återfall var straffet alltid döden genom bränning på bål.
De dömda som tog emot Jesus Kristus avrättades först genom garrottering innan de blev lågornas rov, de som in i det sista vägrade att konvertera brändes levande.
Man kunde också dömas i sin frånvaro, då brände man en ställföreträdande träfigur. Också de redan döda kunde straffas postumt, deras knotor grävdes upp och slängdes på bålet.
Bränningar av kättare skedde ofta under storslagna och festliga former, som färgsprakande skådespel, och vare sig kyrkan eller adeln stack under stol med att syftet var att avleda det folkliga missnöjet, som annars riskerade att vändas åt ”fel” håll.
Det är inte bara kristen nit som ligger bakom fördrivningen av judarna, det finns också betydligt krassare motiv
Ett mycket uppmärksammat fall inträffade 1691 i Palma de Mallorca när 37 judar brändes för kätteri inför 30 000 åskådare. Semesterparadiset och den svenska charterturismens vagga ruvar på en mörk historia som inte nämns i de färgglada broschyrerna.
Fallet är mycket väldokumenterat och utifrån det bevarade källmaterialet har författaren Anita Goldman skrivit en roman med den suggestiva titeln Om stenar kunde tala i Palma de Mallorca.
Goldman fokuserar på skildringen av den psykiska stress som ättlingarna till de tvångsomvända lever under när de måste ständigt dölja vilka de egentligen är. Det är en dubbeltillvaro där de hela tiden är tvungna att vara på sin vakt mot alla i sin omgivning, i varje handling, varje steg de tar.
Oviljan att leva i lögn är en viktig del i deras vägran att frånsvära sig sin judiska tro och ”frivilligt” konvertera till kristendom. Genom autentiska citat visas inkvisitionens försåtliga metoder. Och som alltid överträffar verkligheten dikten.
Goldman är också inne på ett mycket intressant spår när hon hävdar att det redan under senmedeltiden fanns i Spanien ansatser till rasistisk antisemitism. Hon har skrivit en mycket förtjänstfull skildring av hatets, diskrimineringens och intoleransens mörka historia. Som tyvärr fortfarande är aktuell.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.