Jag tillbringade förra veckan fast förankrad i sjukbädden. Nu är det ju inte direkt trevligt att vara sjuk, men kanske känner du ändå igen känslan av befrielse som kommer av att inte kunna mer. I vårt nyttofixerade samhälle är det förvisso lätt att drabbas av skuldkänslor över eventuell icke-funktionalitet. Men sjukdomen – denna naturkraft bortom vår kontroll – befriar oss också från ansvar genom att ta på sig rollen som syndabock.
Tyvärr är vi många som bryter med duglighetslogiken endast när vi är sjuka. Det är som att det är okej först när något bortom vår kontroll säger abrupt nej. Det trista är att det betyder att rätten att bara vara för många endast förverkligas i ett lidande tillstånd. För kapitalismen är det sjuka, svaga och icke-presterande lika med värdelöst, men genom denna respektlöshet inför människans behov att vara någonting mer än ett funktionellt redskap gör den samtidigt sjukdomen till sin skuggsida.
När jag låg där, onyttigt kapitulerad inför virusets härjningar, tänkte jag att detta är vad det är att vara någonting annat än en maskin eller ett knippe död materia att ta i bruk enligt behag. Detta är vad det är att vara ett stycke levande natur, med okuvliga gränser som yttersta förutsättning för kraften och förmågan. Man kan byta ut människor när de är förbrukade och lämna överexploaterade länder och dra vidare till mer jungfruliga marker – men det finns alltid en gräns. Naturen behöver tid att återskapa sina krafter och tids nog ger detta faktum sig till känna som ett ovedersägligt ”nej”.
Vad som behövs är en ekonomi som inte förpassar begränsning, återhämtning och långsamhet till det sjuka utan respekterar att det är en del av produktiviteten. En ekonomi som inte bara snor åt sig frukten utan också vattnar, ansar, väntar in.
Det är en katastrof att det känns som att en sådan ekonomi hör hemma i en science fiction-roman.
Grundad i Malmfälten 1906
