Årets första veckobrev handlar om… pasta!

Du kanske såg Expressens kulturchef Victor Malms text om att den stressade medelklassen kan ”ta sin pasta och köra upp den någonstans” (Expressen, 17/12). Den har nämligen börjat framställa barnrätter som spagetti med ost som finsmakeri, för att intala sig själv att hemmakontoret är en bistro.

Borta är däremot den mer tidskrävande klassiska svenska kokkonsten med kalops och långkokt oxsvans, två rätter som jag inte ens vet hur de smakar. Här anar jag en pust av gastronationalism (mer om den längre ned), även om inlägget snarare landar i en välriktad klagan över att samma medelklass har slutat läsa.

Jag undrar hur stränga magister Malm tänker att vi ska hinna med allt? Barnmat plus böcker känns som en bra kompromiss.

Krönikan var ett uppenbart bete för kulturskribenten Björn Werner, vars Instagramflöde är helt intrasslat i spagetti. Han inleder sitt svar i Svenska Dagbladet (18/12) med ett recept på carbonara som han skulle kunna recitera ur sömnen, och kontrar med att svensk husmanskost redan har tagit över i de trendiga restaurangerna. Så Victor Malm ligger bara i förnäm framkant.

Själv har jag inget spaghettistrå att dra till den här stacken. Jag växte upp på ”barnmat” som köttfärssås, makaroner, falukorv och ugnspannkaka. Nu kämpar jag med att få ungarna att acceptera bondmat som grekiska böngrytor. Kanske bor det en Victor Malm i mig trots allt.

Men debatten påminner mig också om något annat, nämligen hur pastan även tidigare har fått stå som symbol för en förslappad småborgerlighet.

I november 1930 höll den italienska futuristen Filippo Marinetti ett brandtal på restaurangen Penna d’Oca i Milano. Där förkunnade han ”starten på det futuristiska köket”, med målet att ”helt förnya det italienska ätandet”. Gruppens första middag innehöll rätter som ”intuitiv antipasto” och ”flygmat, taktil, med ljud och lukter”. De gav även ut en kokbok med svårlagade gomsmekare som ”stekt lamm med lejonsås”.

Med Victor Malm delade futuristerna nämligen en grundprincip: ”utplånandet av pasta”, som de avfärdade som ”en absurd italiensk religion”. Enligt manifestet (1909) skulle samhället omdanas efter ”hastighetens skönhet”, och spagettin gjorde italienaren slö. För att fånga moderniteten skulle vetestråna ut, och köket i stället fyllas med vetenskapliga instrument (vilket påminner om vår tids molekylära matlagning).

En tråkig detalj är dock att futuristerna var fascister. De såg kriget som ”världens enda sanna hygien”, och lejonsåsens syfte var att ”så snabbt som möjligt underkasta det ett stärkande av rasen med hjältemod och dynamik.”

Men alla som tränat vet förstås att pasta tvärtom är utmärkt för styrkan. Dessutom är formerna högst futuristiska – skruvar och stavar som formpressats av maskiner. Egentligen handlade de spektakulära hyssen mest om att underkasta sig Mussolinis propagandakampanj ”Kamp om säden”. Målet var att bli självständiga inom veteproduktionen och inte vara så exportberoende, delvis som ett resultat av den misslyckade invasionen i Etiopien.

Frågan är explosiv än i dag. I mars 2023 publicerade Financial Times en intervju med mathistorikern Alberto Grandi. Han förklarade att den ”italienska” carbonaran i själva verket skapades av amerikanska soldater av deras rationer av ägg och bacon, och att stora delar av den italienska matkultur vi känner i dag skapades av marknadsavdelningar på 1970-talet. Den italienska jordbruksorganisationen Coldiretti kallade artikeln för en ”surrealistisk attack” med ”oroväckande implikationer för ekonomin och sysselsättningen”.

Även i Bryssel har man börjat tröttna på den italienska ”gastronationalismen”, som har stegrats under Melonis regering, och det är intressant att debatten i Sverige just stod om kalops mot pasta. Men utöver Björn Söders sillamackor har de svenska nationalisterna ännu inte gjort några starka ansatser för att bygga ett patriotiskt kök kring oxsvanssoppa och fläsklägg.

Förutom i Göteborg, där partiet 2016 ville säkerställa att det serveras ”traditionell svensk och skandinavisk kost” på skolor och äldreboenden. Men utöver kött på tallriken och mjölk i glasen hade gruppledaren Jörgen Fogelklou svårt att presentera en patriotisk matsedel. En sak var dock säker: ”Pizza ingår naturligtvis.” Mussolini kunde inte ha sagt det bättre själv.