Från Le Pens genombrott i Frankrike i slutet av 1990-talet, har främlingsfientliga, högerpopulistiska och semifascistiska partier etablerat sig och förvridit det politiska klimatet.
Nederländernas politik har länge också varit associerat främst med detta fenomen, men de senaste åren har utvecklingen vridits åt ett annat håll. Frågorna i centrum under den parlamentsvalkampanj som avslutas den 22 november rör social rättvisa. Och den stora röstvinnaren ser ut att bli vänsterpartiets systerparti, Socialistiska partiet (SP), som efter valet kan vara det största partiet till vänster om socialdemokraterna i Västeuropa.
Mathijs Spaas på partiets huvudkontor var förvånad över att det gått så bra.
– Jag har aldrig under mina 14 år som partimedlem upplevt något liknande.
Bakgrunden är dels att mitten-högerregeringen under Jan-Peter Balkenende har fört en hårdhänt nyliberal politik. Men också att Balkenendekabinettet bara är en i raden av regeringar med samma politik. Nederländsk politik brukar kallas ”de stora reptilernas dans”; hur väljarnas dom än blir förhandlar partierna sinsemellan alltid fram någon form av koalition mellan några av de tre stora partierna, kristdemokraterna CDA, socialdemokratiska PvdA och liberala VVD. Den första effektiva väljarprotesten mot detta system skedde 2002, då högerpopulisten Pim Fortuyn på nolltid utmanade de stora partierna, en uppgång som förstärktes när Forteuyn mördades mitt under valrörelsen. Fortuyns parti, försvann nästan lika fort som det uppkommit – dess representanter visade sig lika svekfulla som de politiker de ersatt, och regeringen tog snabbt upp de frågor med sprängkraft som en gång varit Forteuyns.
Redan hösten 2004 fanns tecknen på att något helt annat var på gång. Massdemonstrationer mot regeringens ekonomiska politik korkade igen gatorna i Amsterdam. 2005 kom en ännu större chock: befolkningen i detta traditionellt EU-vänliga land röstade nej till EU-konstitutionen.
Det kunde varit slut där. Trots allt är det inte ovanligt med vare sig demonstrationer eller missnöjesval. Men nu – för ovanlighetens skull i Europa – fanns ett vänsterparti som effektivt kunde kanalisera och utveckla protesterna till ett politiskt alternativ (se tidigare artiklar om SP på http://www.flamman.se/utrikes.php?id=2066). Det har inte varit det socialdemokratiska PvdA, som under ledning av den unge Wouter Bos inte velat släppa reptildansandet. Mitt under brinnande valrörelse gjorde Bos sin tvekan synlig genom att publikt önska att regeringen efter den 22 september skall bestå av PdvA och det gröna Groen Links, men också liberalerna i VVD. PvdA vill helt enkelt inte få en vänsterregering till stånd och Bos har låst sig vid kursen. Tvekan har gjort argumentationen lätt för Socialistiska partiet: om Bos inte kan välja vänstern, kommer folk att göra det åt honom. Men det är inte bara besvikna socialdemokrater som nu röstar åt vänster. SP:s lockelse har fått socialt sinnade kristdemokrater och till och med USA-kritiska liberaler att överväga vänsteralternativet. Det handlar inte heller bara om protest, utan om förtroende. I varje val sedan 1994 har SP i stort sett fördubblat sina mandat, och erövrat kommuner efterhand. Att valet nu ser ut att bli ett genombrott är inte så märkligt om man betänker att partiet i de städer där det finns, inte sällan har mellan 15 och 25 procent av rösterna. Men det har tagit lång tid för ett så lokalt baserat parti att växa nationellt. Å andra sidan är det ingen bubbla som byggts upp under tiden, så som vänsterpartiet blev under 1990-talet.
Inför den valkampanj som nu pågår har Socialistiska partiet lanserat ett program, Ett bättre Nederländerna för lika mycket pengar, som aviserar satsningar på de sociala sektorerna genom nedskärningar i statlig administration – bland annat den fördyring som privatiseringar och beställar/utförarmodeller medfört – och genom ett stoppat köp av Joint Strike Fighter. Kampanjen, som är intressant i sig för vänsterstrateger, har innehållit en film där partiledaren Jan Marijnissen besökt fem samhällssektorer. Han talar där om problem i skolan, sjukvården, inom rättsväsendet, i byggbranschen och om det ökande problemet med barnfattigdom.
Marijnissen har gjort besöken i verkligheten till ett signum och är nu en av de politiker med mest förtroende i Nederländerna. För närvarande ligger SP mellan 15 och 17 procent i opinionsmätningarna.
Hur det än går i detta val, har de funnit en modell värd att studera.