Den amerikanska dramatikern och filmregissören Neil LaButes This Is How It Goes tillägnas Harold Pinter. Det är lätt att se beröringspunkterna.
Den spända stämningen, det till synes harmlösa tilltalet som eskalerar till inre och yttre strid.
Pjäsen handlar om en namnlös man som flyttat tillbaka till sin hemstad och återser Belinda som han gillade i high school. Belinda är nu gift med Cody som med sin frus ord är ”rik och svart och annorlunda”. Det är kombinationen som gör honom till outsider.
Den röda tråden i LaButes författarskap är kampen mellan könen. Det är alltid någon som blir utnyttjad.
I debutfilmen Män emellan bestämmer sig två män för att hämnas för allt de blivit utsatta för av kvinnor genom att välja ett offer att först uppvakta, sedan krossa. Målet för experimentet blir en dövstum sekreterare.
I The Shape of Things (Förvandlingen är den svenska titeln) är det en kvinnlig konststudent som väljer sitt byte. En tafatt kille går igenom en till synes frivillig make over.
Här fungerar huvudrollen även som en grekisk enmans-kör, som går ifrån händelserna i pjäsen och kommenterar situationen. Efter ett tag kommer det fram att han är en avskedad advokat som numera satsar på skrivandet. Det är alltså pjäsen han skrivit vi tar del av. Mannen gör utläggningar efter vissa scener att det kanske inte var precis så här det gick till, men ungefär.
This Is How It Goes är första gången LaBute tar sig an den i USA alltid lika brännheta rasfrågan. Mannen drar rasistiska skämt, och viftar bort det med att han bara skojar.
Cody blir förnärmad, men som ofta i LaButes verk finns det max en karaktär som är sympatisk och det är denna gång Belinda. Ett värdefullt baseballkort får symboliken av raskortet som spelas av båda männen. Efter den upplösande intrigskruven har de båda fått vad de vill ha.
Om det nu hände och inte bara var mannens sätt att krydda sin berättelse. Men det är nog bara en ytterligare skruv på intrigskruven eftersom oväntade slut är en av Labutes specialiteter.
LaBute har spelats mycket sparsamt på Sveriges teatrar. I USA och England är han tillräckligt stor för att hans pjäser ska ges ut innan de har satts upp, som var fallet här.
Scenanvisningarna är fyllda av internskämt och oklarheter som LaBute meddelar kan lösas senare av regissör och scenograf.
This Is How It Goes är inte LaBute när han är som bäst. Mycket av det som är pinterskt är precis det som går förlorat när det läses och inte spelas. Det är mer det som inte sägs, än det som sägs, som kan vara det avgörande i mötet mellan karaktärerna.
Vanligen är LaBute en mer läsvänlig pjäsförfattare. Under alla omständigheter är han intressant, oförutsägbar och allmänmänsklig genom alla sina rollgestalters mänskliga grymhet.
