För Kajsa Ekis Ekman är den som arbetar för sexarbetares rättigheter en hallick. En transkvinna en förklädd man. Det är därför inte förvånande att hon på liknande sätt avfärdar problemet med antisemitism inom brittiska Labour som anklagelser orkestrerade av den israeliska ambassaden. Men det finns en specifik dimension av detta. Det är en standardingrediens i antisemitisk retorik att hänvisa till dunkla sammansvärjningar med makt över den politiska och/eller ekonomiska sfären. Att i stället för att lyssna på de enskilda personer som lyfter frågan om antisemitism prata om dolda agendor och därmed misstänkliggöra dem passar perfekt i den antisemitiska föreställningsvärlden oavsett om den placerar sig till höger eller till vänster. ”De ljuger. De vill oss inte väl. De har mäktiga intressen bakom sig.”
Krisen i Labour handlar, förutom olika företrädares vilda påståenden om allt ifrån att Israel ligger bakom ISIS till att Hitler var ”världshistoriens största man”, om att enskilda judiska medlemmar och företrädare, ibland med långt förflutet i partiet, utsätts för antisemitism och/eller blir attackerade i sina försök att diskutera frågan. I stället för en lobbymaskin är det individer som såras och skadas av kampanjer mot dem där de anklagas för att tjäna skumma israeliska syften. De judiska parlamentsledamöterna Luciana Berger och Ruth Smeeth är två exempel. Det som verkligen gör ont, sade Smeeth i ett inlägg i parlamentet, är inte att kallas för sionistisk gris eller kossa, utan viljan hos vänsterkamrater att bortförklara och förminska attackerna.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!