Håkan Nessers tionde och sista bok med kommissarie van Veeteren ligger nu på bokhandelsdiskarna. Det är kommissariens hittills enda olösta fall, fallet G, som redovisas i forntid och löses i nutid.
Den påhittade staden Maardam ligger i ett påhittat land med starka drag av Holland, Polen och Tyskland och har under tio års tid varit skådeplatsen för ett antal mer eller mindre bestialiska mord.
När nu Håkan Nesser knyter ihop säcken för sina karaktärer på polisstationen i staden gör han det med att ge sina läsare svaret på den fråga som väckts hos dem vid massor av tidigare tillfällen, vem var egentligen G i detta mytiska, enda olösta fall?
Nessers karaktär van Veeteren är långt ifrån ett moraliskt dygdemönster.
I en tidigare bok gjorde han sig självsvåldligt av med mördaren och i denna plågas han av att hämndbegär är den tydliga motivation som driver honom att fortsätta jakten på G, mannen han gick i skolan med och som plågade livet ur en klasskamrat till van Veeteren mitt framför ögonen på honom och som senare i livet blev den enda som slapp ur hans garn efter att ha utfört ett försäkringsrelaterat mord på sin hustru.
Och här verkar Nesser tala direkt till läsaren när han med van Veeteren berättar att den som skärskådar sitt inre känner sina bevekelsegrunder, på gott och på ont.
Boken tar sin början 1987, strax innan den första boken utspelade sig men övergår efter ungefär hälften av sidorna att skildra 2002, det vill säga precis efter den senast utgivna delen i serien.
På så vis är det tydligt att Nesser vill låta en cirkel slutas i och med denna del som troligen varit planerad sedan länge.
Hans förra bok i serien, Svalan, katten, rosen, döden, bågnade av litterära hänvisningar och bättre och sämre dolda inklippta gestalter från litteraturhistoriska kretsar. Det blev till slut en rätt tung historia som aldrig riktigt lyfte.
I Fallet G känner nog den trogne läsaren igen sig mer, det är en”traditionellare” van Veeteren-roman, om man nu kan säga något sådant om en blott tioårig företeelse. Den är rakt skriven men kretsar kring de klassiska brott, skuld och straff-teman Nesser gjort till sina.
Även jag inser att allt har ett slut och att det var på tiden att stänga igen van Veeteren för gott.
Trots det kommer jag att sakna den surmulne och intellektuelle kommissarien som till slut blev anitkvariatföreståndare.
Nesser har kanske inte tillfört genren särskilt mycket nytt men trots lite skiftande kvalitet på de olika böckerna har den psykologiska skärpan i gärningsmannaprofilerna genomgående varit mycket bra.
När nu serien avslutas står för mig 1999 års Carambole ut som diamanten i samlingen, en svart sådan som på ett omskakande vis skildrar hur en helt vanlig rattfylleolycka leder rakt in i en lögnhärva med överlagt mord som följd.
Just detta, närheten och ibland förståelsen för gärningsmännen har varit van Veeterens och Nessers styrka.
Läsaren har bjudits in i mördarens tankevärld och inte så sällan kunnat identifiera sig med densamme.
Göran Greider har skrivit klokt om deckarens roll som realismens fanbärare, att det är därför genren blivit så omåttligt populär i en litterär värld som skyr realismen.
Nessers realism är den psykologiska realismen och kanske passar det därför bättre att förlägga brotten till en fejkad plats som Maardam där inte alla hänger upp sig på ett redan känt yttre, vare sig det rör stadskartor eller politik i riksdag och regering.
Helt och hållet måste vi kanske ändå inte säga adjö till van Veeteren. I Martin Asphaugs regi har SVT visat tre av böckerna i lysande tv-versioner med Sven Wollter som van Veeteren, om man vill finns alltså sju kvar att filma. För bokens version av van Veeteren är i alla fall Fallet G ett värdigt avslut.