I USA är gaylitteratur sedan många år ett begrepp. I Sverige är det inte riktigt så. Visst, det finns en grupp författare (Jonas Gardell, Ninni Holmqvist och några till) som öppet talat om sin bi- eller homosexualitet, men någon röststark gruppering utgör de knappast. Homosexuella är fortfarande, all medial uppmärksamhet till trots, en liten och ofta nertryckt grupp. Det finns det all anledning att råda bot på.
För några år sedan debuterade Ola Klingberg med romanen Onans bok. Flera kritiker fokuserade just på romanens homosexuella inslag, Klingberg reducerades till gayförfattare och hans bok till gayroman. Det var inte riktigt rättvist. Romanen var i mycket en berättelse om kärlek, låt vara med starka sexuella inslag. Man frågar sig: hur hade samma bok, men med heterosexuella huvudpersoner, bemötts? Förmodligen annorlunda.
Nu ska det, för ärlighetens skull, också tilläggas att Onans bok inte var något mästerverk. Flera av karaktärerna var tämligen grovt tillyxade och dessutom var dramaturgin väl monotont komponerad. Nya Ringen i New York är klart bättre. Klingberg har denna gång tagit längre sats, både konstnärligt och geografiskt, och placerat sin berättelse i New York, närmare bestämt i East Village på Manhattan. Huvudpersoner är några unga, homosexuella män: den cancersjuke författaraspiranten Raymond, den svarte kontoristen James och den svenske journalisten Ola.
I handlingens centrum står Wagners Ringcykel, som uppförs på Metropolitan i New York. Huvudpersonerna lyssnar och låter sig uppslukas av den smäktande och stundtals svulstiga Wagner-operan. Det blir också den som, på olika vis, för männen samman.
Ringen i New York är framför allt en berättelse om relationer, både fysiska och själsliga. Klingberg gestaltar med stor detaljrikedom och kunskap den myllrande new yorkska gayvärlden i all sin skönhet och brutalitet. För mig som heterosexuell svensk känns det som att tjuvkika in i en annan värld, en stor gemenskap som är både främmande och exotisk.
Ibland tappar dock handlingen fart och författaren blir både tjatig och banal. Det pratas för mycket om vem som legat med vem och hur det har gjorts. Litterära såpopera, hinner jag tänka ett par gånger innan Klingberg återfår greppet om sin i grunden angelägna historia.
Boken har sin styrka i personskildringarna och de små anekdotiska utvikningarna. Dessutom är skildringen av Raymonds död riktigt stark. Här finns alltså nog med berättarverktyg för att detta ska kunna bli ett riktigt spännande författarskap även i fortsättningen.