Utrikes 25 augusti, 2019

”Ni är alla direkt berörda. Acceptera att ge era liv.”

Med ett år kvar till de olympiska spelen i Tokyo försöker Japan visa världen att livet pågår som vanligt i regionen Fukushima som ödelades av tsunamin och kärnkraftsolyckan den 11 mars 2011. Det är långt ifrån fallet. Japans dåvarande premiärminister, Naoto Kan (1), vittnar om den svåra hanteringen av katastrofen. Numera kämpar han för den civila kärnkraftens avskaffande.

Åtta år efter den dramatiska veckan som följde på den kraftiga jordbävningen i östra Japan mars 2011 är minnena av tsunamin och kärnkraftsolyckan i Fukushima fortfarande inristade i min själ. Jag sov i Kantei (premiärministerns bostad, reds. anm). Vid de tillfällen då jag var ensam, alltjämt klädd i den brandmansutstyrsel som denna typ av extrema situationer kräver, slumrade jag på soffan i vardagsrummet. I själva verket låg jag bara ned för att vila min kropp medan jag oupphörligt funderade över vilka åtgärder jag skulle vidta.

Eftersom jag aldrig har haft något yrkesmässigt förhållande till kärnkraft var mina kunskaper begränsade till de grundläggande saker jag hade lärt mig under mina studier i tillämpad fysik. Jag hade läst rapporterna om katastrofen i Tjernobyl och kände till vilka skador som en kärnkraftsolycka kan medföra, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en ännu värre olycka kunde inträffa i Japan.
Central 1 i Fukushima (Daiichi), där olyckan ägde rum, har sex kärnreaktorer och sju kylbassänger för använt kärnbränsle. Central 2 (Daini) som ligger tolv kilometer därifrån har fyra reaktorer och fyra bassänger. Dessa två centralers samlade styrka var nästan nio gigawatt, dubbelt så stor som Tjernobyls.

Den 11 mars 2011, klockan 14.46, när en jordbävning av magnitud nio inträffar i östra Japan tar jag mig genast till krisrummet som ligger i källaren till mitt officiella residens. Enligt den första rapporten har samtliga kärnkraftverk i den drabbade regionen stängts av, i enlighet med nödföreskrifterna. Jag är lättad. Men strax därefter informeras vi om att en tsunami inte bara har sköljt över och förstört Daiichi-centralen, utan också översvämmat de dieselgeneratorer som är tänkta att användas i nödläge: praktiskt taget all elförsörjning till reaktorerna 1 till 4 är utslagen. I ett kärnkraftverk fortsätter bränslet att utsöndra energi även efter att kärnfissionen har stoppats. Utan strömtillförseln som är nödvändig för nedkylningen leder värmen till att härden smälter: eftersom jag vet detta känner jag hur blodet fryser till is i ådrorna.

Den följande veckan utvecklas till en mardröm. Eftermiddagen den 12 mars inträffar en vätgasexplosion i reaktor 1. Den 13 mars smälter härden i reaktor 3, vilket utlöser en ny vätgasexplosion den 14 mars. Tidigt på morgonen den 15 mars har reaktorbyggnaden i reaktor 2 skadats och en betydande mängd radioaktiv strålning läcker ut i atmosfären. Ungefär samtidigt exploderar den övre delen av reaktor 4.
Senare utredningar har visat att härden i reaktor 1 började smälta redan samma dag som olyckan inträffade, runt klockan 18. Denna process ledde sedan till att kärntanken frätte sönder. Det så kallade coriumet (2) som bildas av fusionen flöt ut på betongplattformen och hotade den sista reaktorbyggnaden. Vid olyckan i Three Mile Island i USA 1979 smälte reaktorhärden delvis, men den genomträngde inte kärntanken. I Fukushima – för första gången någonsin – smälte härdarna och genomträngde kärntanken i tre reaktorer (3).

Strax efteråt uppmanar USA sina medborgare att avlägsna sig från centralen med ett avstånd på minst 80 kilometer. Jag tvingas reflektera över det värsta tänkbara scenariot. Om det visar sig omöjligt att kontrollera situationen och alla reaktorer i Fukushima smälter riskerar en enorm mängd radioaktivitet att läcka ut under flera veckors eller till och med månaders tid. Jag ber därför Kondo Shunsuke, chefen för Japans kärnkraftskommission, att utvärdera situationen. Hans rapport från den 25 mars med titeln ”Det värsta scenariot” bedömer att en evakuering av ett område inom en radie på minst 250 kilometer kommer att vara nödvändig i detta fall. Ett sådant område inbegriper Stortokyo och härbärgerar 40 procent av Japans befolkning, det vill säga 50 miljoner människor. En evakuering under flera årtionden skulle utgöra ett hot mot Japans själva existens som nation.

Det är i detta sammanhang som Shimizu Masataka, vd och styrelseordförande för Tokyos elenergiföretag (Tepco (4)), upprepade gånger ber ministern för ekonomi, handel och industri, Kaieda Banri, om att de anställda vid centralen Fukushima-Daiichi ska evakueras. Från det att olyckan inträffade hade jag funderat över vilket svar jag skulle ge på en sådan förfrågan. Jag visste att ett tjugotal brandmän som hade inkallats för att släcka branden i Tjernobyl hade dött och att ett flertal av de personer som byggde sarkofagen kring reaktorn hade skadats av strålningen. Utan deras ingripande hade olyckans konsekvenser utan tvivel blivit långt mycket allvarligare och ett mycket större område hade blivit obeboeligt.

Kravet som representanten från Tepco ställde var legitimt. Men i egenskap av premiärminister kunde jag inte bara tänka på de anställdas säkerhet. Jag var också tvungen att betänka vad som skulle kunna ske i händelse av en evakuering. När en brand utbryter i ett värmekraftverk vet man att olyckan kommer att nå ett slut – även om elden skulle nå bränslereservoaren – när allt bränsle har förbränts. Om situationen blir farlig måste de anställda evakueras. Det är till och med möjligt att avlägsna brandmännen.

Vid en kärnkraftsolycka är situationen radikalt annorlunda. Om ingenjörerna lämnar kraftverkets kontrollrum kommer härdarna i de sex reaktorerna till slut att smälta en efter en, kärntankarna kommer att förstöras, och en enorm mängd radioaktivitet kommer att släppas ut, för att inte tala om kärnbränslet som lagrats i kylbassängerna. Vad skulle hända med Japan om dessutom de fyra reaktorerna vid Fukushima-Daini, tolv kilometer därifrån, också skulle behöva evakueras? Om det inte kontrolleras släpper plutoniet som finns i kärnavfallet ut kraftig strålning med en halveringstid på 80 000 år… Det fanns alltså en stor risk att vårt land skulle utplånas och att det även skulle drabba grannländerna, vilka i så fall inte hade hållit sig tysta inför faran.

Jag visste att i egenskap av premiärminister var beslutet om evakuering i slutändan mitt. För att tekniskt kunna hantera centralen och följderna av olyckan kunde vi inte undvika att behålla en minimal personalstyrka från Tepco på plats, det ansvariga företaget. Jag kallade in företagets chef Shimizu till mitt kontor för att tala om för honom att vi inte har något val och att de inte kan evakuera centralen, vilket han förstod. Vi upprättade en krisgrupp under mitt ledarskap i företagets huvudkontor som bestod av medlemmar av regeringen och Tepco. Den 15 mars klockan fem tar jag mig dit för att göra följande uttalande: ”Jag tror att ni är de första som inser vidden av olyckan. Så länge inte allt har gjorts för att bringa situationen under kontroll, även till priset av våra liv, kommer vi inte att kunna lämna platsen eller låta situationen utvecklas utan kontroll. Ni är alla direkt berörda. Acceptera att ge era liv. Undvik inte någon ansträngning. Vidarebefordra all nödvändig information. Det spelar ingen roll hur högt priset är. När Japan kan vara på väg att försvinna kan ingen gömma sig. Ni alla, även ni herr ordförande: var redo att göra allt. Även de som är över 60 år måste ta sig dit. Även jag är beredd att göra allt. Det är omöjligt att rygga tillbaka.”

Brandbilarna lyckades sakta men säkert spruta in tillräckligt mycket vatten i reaktorerna för att kyla ned dem. Situationen förbättrades stegvis från och med den 15 mars. Katastrofen kunde kontrolleras tack vare alla dem – ­Tepco-anställda, brandmän, poliser, militärer från civilförsvaret, etc. – som med risk för sina liv kämpade på plats. Deras ansträngningar hjälptes av en rad lyckosamma omständigheter, som man skulle kunna tolka som ett slags välsignelse. På så sätt lyckades man till exempel undvika en fusion av det radioaktiva avfallet i kylbassängen i reaktor 4. Efter att vätgasexplosionen skadade byggnaden uttryckte USA:s myndighet för kärnsäkerhet (NRC) oro över den sjunkande kylan i denna del av reaktorn som befinner sig på utsidan av kärntanken. Av en händelse råkade det finnas vatten kvar. Dessutom hade det stigande trycket i reaktor 2 tidigt på morgonen den 15 mars skadat kärntanken, men den hade inte brustit.

Varför bör vi sträva efter en kärnkraftfri värld i dag? Den första anledningen är omöjligheten att undvika risken för en olycka. Den i kraftverket i Fukushima utlöstes av en stor jordbävning som följdes av en tsunami. Men är man skyddad från en katastrof i Frankrike och i andra länder där denna typ av naturfenomen väldigt sällan förekommer? Olyckorna i Three Mile Island 1979 och i Tjernobyl 1986 utlöstes inte av en jordbävning eller en flodvåg, utan av mänskliga misstag. Och det är omöjligt att undvika sådana till hundra procent.

Den andra anledningen är det faktum att en kärnkraftsolycka kan innebära att miljontals människor måste evakueras, eller till och med att ett helt land utplånas. Flyg- ­eller båtolyckor kan medföra många offer. Men en kärnkraftsolycka kan leda till ojämförliga skador. Föreställ er att ett område blir obeboeligt i årtionden inom en 250 kilo­meters radie från ett kraftverk. Vi talar om lika stora förluster och skador som dem efter ett stort krig.

Under ett möte som jag deltog i förklarade Gregory Jaczko, dåvarande chef för USA:s myndighet för kärnsäkerhet NRC, att inga kärnkraftverk bör byggas på platser där de i händelse av en olycka riskerar att drabba befolkningen. Det finns dock praktiskt taget inget land där ingen människa bor längre bort än 250 kilometer från ett kärnkraftverk (5).

Den tredje anledningen är att det inom en snar framtid kommer att vara möjligt att producera tillräckligt med elektricitet med naturliga energiresurser för att de ska kunna ersätta atomkraften och de fossila bränslena. 2018 stod världens 443 kärnreaktorer för ungefär tio procent av all producerad elektricitet, och denna andel har i princip inte förändrats alls de senaste åren (6). Efter olyckan i Fukushima har utbyggnaden av nya kärnkraftverk avstannat, med undantag för i Kina och Indien: i bland annat USA, Tyskland, Storbritannien och Japan minskar antalet aktiva kraftverk. Samtidigt ökar den andel av den producerade elektriciteten som kommer från förnybara källor såsom luft- och solenergi. Lägger man till vattenkraft representerar de förnybara energikällorna redan 26 procent av den producerade elektriciteten i världen (7). Runt 2050 bör det vara möjligt att producera en tillräckligt stor mängd elektricitet utan kärnkraft eller fossila bränslen.

Vissa tror att de förnybara resurserna inte räcker. Men energin i den mängd solstrålar som träffar jorden är ungefär tiotusen gånger större än vad mänskligheten konsumerar (8). Med andra ord räcker det med att förvandla en minimal resursandel för att tillfredsställa våra nuvarande energibehov. Dessa energikällor är förvisso beroende av klimatet och därför instabila. Men meteorologiska och IT-tekniska prognoser samt tekniker för att kontrollera efterfrågan gör det redan möjligt att garantera en stabil strömtillförsel från förnybara energikällor i flera länder.

Många internationella konflikter uppstår kring energiresurser. Förnybara energikällor främjar inte bara miljön. De gör det också möjligt att garantera energimässig självförsörjning. De flesta länder skulle själva kunna producera den elektricitet som de behöver.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter


Japans premiärminister mellan 8 juni 2010 och 2 september 2011. Han var då ledare för det Demokratiska partiet (mitten-vänster).
En extremt radioaktiv massa bestående av använt kärnbränsle och material från byggnadsstrukturen som bildas under fusionsprocessen i en reaktor.
Vid olyckan i Tjernobyl 1986 gjorde explosionen i reaktor 4 att reaktorkupolen flög av och härden blottades för luften, vilket gjorde att grafiten började brinna. Coriumet hittades senare på botten av reaktorblocket.
Det privata företaget Tokyo Denryoku, känt i Japan under namnet Toden och i utlandet under förkortningen Tepco, räddades 2012 efter katastrofen genom en partiell nationalisering.
Vilket motsvarar halva Japan och en tredjedel av Frankrike.
”World Nuclear Power Plants 2018, Japan Atomic Industrial Forum.”
Siffrorna gäller 2018, ”Renewables 2019. Global Status Report”, Renewable Energy Policy Network for the 21st Century.
Kaya Yoichi, Energi-encyklopedin (på japanska), Maruzen, Tokyo, 2001; se även ”Energistatistisk och ekonomisk manual 2019”, Japans energiekonomiska institut (på japanska), Tokyo.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]