Utrikes 25 augusti, 2019

”Ni är alla direkt berörda. Acceptera att ge era liv.”

Med ett år kvar till de olympiska spelen i Tokyo försöker Japan visa världen att livet pågår som vanligt i regionen Fukushima som ödelades av tsunamin och kärnkraftsolyckan den 11 mars 2011. Det är långt ifrån fallet. Japans dåvarande premiärminister, Naoto Kan (1), vittnar om den svåra hanteringen av katastrofen. Numera kämpar han för den civila kärnkraftens avskaffande.

Åtta år efter den dramatiska veckan som följde på den kraftiga jordbävningen i östra Japan mars 2011 är minnena av tsunamin och kärnkraftsolyckan i Fukushima fortfarande inristade i min själ. Jag sov i Kantei (premiärministerns bostad, reds. anm). Vid de tillfällen då jag var ensam, alltjämt klädd i den brandmansutstyrsel som denna typ av extrema situationer kräver, slumrade jag på soffan i vardagsrummet. I själva verket låg jag bara ned för att vila min kropp medan jag oupphörligt funderade över vilka åtgärder jag skulle vidta.

Eftersom jag aldrig har haft något yrkesmässigt förhållande till kärnkraft var mina kunskaper begränsade till de grundläggande saker jag hade lärt mig under mina studier i tillämpad fysik. Jag hade läst rapporterna om katastrofen i Tjernobyl och kände till vilka skador som en kärnkraftsolycka kan medföra, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en ännu värre olycka kunde inträffa i Japan.
Central 1 i Fukushima (Daiichi), där olyckan ägde rum, har sex kärnreaktorer och sju kylbassänger för använt kärnbränsle. Central 2 (Daini) som ligger tolv kilometer därifrån har fyra reaktorer och fyra bassänger. Dessa två centralers samlade styrka var nästan nio gigawatt, dubbelt så stor som Tjernobyls.

Den 11 mars 2011, klockan 14.46, när en jordbävning av magnitud nio inträffar i östra Japan tar jag mig genast till krisrummet som ligger i källaren till mitt officiella residens. Enligt den första rapporten har samtliga kärnkraftverk i den drabbade regionen stängts av, i enlighet med nödföreskrifterna. Jag är lättad. Men strax därefter informeras vi om att en tsunami inte bara har sköljt över och förstört Daiichi-centralen, utan också översvämmat de dieselgeneratorer som är tänkta att användas i nödläge: praktiskt taget all elförsörjning till reaktorerna 1 till 4 är utslagen. I ett kärnkraftverk fortsätter bränslet att utsöndra energi även efter att kärnfissionen har stoppats. Utan strömtillförseln som är nödvändig för nedkylningen leder värmen till att härden smälter: eftersom jag vet detta känner jag hur blodet fryser till is i ådrorna.

Den följande veckan utvecklas till en mardröm. Eftermiddagen den 12 mars inträffar en vätgasexplosion i reaktor 1. Den 13 mars smälter härden i reaktor 3, vilket utlöser en ny vätgasexplosion den 14 mars. Tidigt på morgonen den 15 mars har reaktorbyggnaden i reaktor 2 skadats och en betydande mängd radioaktiv strålning läcker ut i atmosfären. Ungefär samtidigt exploderar den övre delen av reaktor 4.
Senare utredningar har visat att härden i reaktor 1 började smälta redan samma dag som olyckan inträffade, runt klockan 18. Denna process ledde sedan till att kärntanken frätte sönder. Det så kallade coriumet (2) som bildas av fusionen flöt ut på betongplattformen och hotade den sista reaktorbyggnaden. Vid olyckan i Three Mile Island i USA 1979 smälte reaktorhärden delvis, men den genomträngde inte kärntanken. I Fukushima – för första gången någonsin – smälte härdarna och genomträngde kärntanken i tre reaktorer (3).

Strax efteråt uppmanar USA sina medborgare att avlägsna sig från centralen med ett avstånd på minst 80 kilometer. Jag tvingas reflektera över det värsta tänkbara scenariot. Om det visar sig omöjligt att kontrollera situationen och alla reaktorer i Fukushima smälter riskerar en enorm mängd radioaktivitet att läcka ut under flera veckors eller till och med månaders tid. Jag ber därför Kondo Shunsuke, chefen för Japans kärnkraftskommission, att utvärdera situationen. Hans rapport från den 25 mars med titeln ”Det värsta scenariot” bedömer att en evakuering av ett område inom en radie på minst 250 kilometer kommer att vara nödvändig i detta fall. Ett sådant område inbegriper Stortokyo och härbärgerar 40 procent av Japans befolkning, det vill säga 50 miljoner människor. En evakuering under flera årtionden skulle utgöra ett hot mot Japans själva existens som nation.

Det är i detta sammanhang som Shimizu Masataka, vd och styrelseordförande för Tokyos elenergiföretag (Tepco (4)), upprepade gånger ber ministern för ekonomi, handel och industri, Kaieda Banri, om att de anställda vid centralen Fukushima-Daiichi ska evakueras. Från det att olyckan inträffade hade jag funderat över vilket svar jag skulle ge på en sådan förfrågan. Jag visste att ett tjugotal brandmän som hade inkallats för att släcka branden i Tjernobyl hade dött och att ett flertal av de personer som byggde sarkofagen kring reaktorn hade skadats av strålningen. Utan deras ingripande hade olyckans konsekvenser utan tvivel blivit långt mycket allvarligare och ett mycket större område hade blivit obeboeligt.

Kravet som representanten från Tepco ställde var legitimt. Men i egenskap av premiärminister kunde jag inte bara tänka på de anställdas säkerhet. Jag var också tvungen att betänka vad som skulle kunna ske i händelse av en evakuering. När en brand utbryter i ett värmekraftverk vet man att olyckan kommer att nå ett slut – även om elden skulle nå bränslereservoaren – när allt bränsle har förbränts. Om situationen blir farlig måste de anställda evakueras. Det är till och med möjligt att avlägsna brandmännen.

Vid en kärnkraftsolycka är situationen radikalt annorlunda. Om ingenjörerna lämnar kraftverkets kontrollrum kommer härdarna i de sex reaktorerna till slut att smälta en efter en, kärntankarna kommer att förstöras, och en enorm mängd radioaktivitet kommer att släppas ut, för att inte tala om kärnbränslet som lagrats i kylbassängerna. Vad skulle hända med Japan om dessutom de fyra reaktorerna vid Fukushima-Daini, tolv kilometer därifrån, också skulle behöva evakueras? Om det inte kontrolleras släpper plutoniet som finns i kärnavfallet ut kraftig strålning med en halveringstid på 80 000 år… Det fanns alltså en stor risk att vårt land skulle utplånas och att det även skulle drabba grannländerna, vilka i så fall inte hade hållit sig tysta inför faran.

Jag visste att i egenskap av premiärminister var beslutet om evakuering i slutändan mitt. För att tekniskt kunna hantera centralen och följderna av olyckan kunde vi inte undvika att behålla en minimal personalstyrka från Tepco på plats, det ansvariga företaget. Jag kallade in företagets chef Shimizu till mitt kontor för att tala om för honom att vi inte har något val och att de inte kan evakuera centralen, vilket han förstod. Vi upprättade en krisgrupp under mitt ledarskap i företagets huvudkontor som bestod av medlemmar av regeringen och Tepco. Den 15 mars klockan fem tar jag mig dit för att göra följande uttalande: ”Jag tror att ni är de första som inser vidden av olyckan. Så länge inte allt har gjorts för att bringa situationen under kontroll, även till priset av våra liv, kommer vi inte att kunna lämna platsen eller låta situationen utvecklas utan kontroll. Ni är alla direkt berörda. Acceptera att ge era liv. Undvik inte någon ansträngning. Vidarebefordra all nödvändig information. Det spelar ingen roll hur högt priset är. När Japan kan vara på väg att försvinna kan ingen gömma sig. Ni alla, även ni herr ordförande: var redo att göra allt. Även de som är över 60 år måste ta sig dit. Även jag är beredd att göra allt. Det är omöjligt att rygga tillbaka.”

Brandbilarna lyckades sakta men säkert spruta in tillräckligt mycket vatten i reaktorerna för att kyla ned dem. Situationen förbättrades stegvis från och med den 15 mars. Katastrofen kunde kontrolleras tack vare alla dem – ­Tepco-anställda, brandmän, poliser, militärer från civilförsvaret, etc. – som med risk för sina liv kämpade på plats. Deras ansträngningar hjälptes av en rad lyckosamma omständigheter, som man skulle kunna tolka som ett slags välsignelse. På så sätt lyckades man till exempel undvika en fusion av det radioaktiva avfallet i kylbassängen i reaktor 4. Efter att vätgasexplosionen skadade byggnaden uttryckte USA:s myndighet för kärnsäkerhet (NRC) oro över den sjunkande kylan i denna del av reaktorn som befinner sig på utsidan av kärntanken. Av en händelse råkade det finnas vatten kvar. Dessutom hade det stigande trycket i reaktor 2 tidigt på morgonen den 15 mars skadat kärntanken, men den hade inte brustit.

Varför bör vi sträva efter en kärnkraftfri värld i dag? Den första anledningen är omöjligheten att undvika risken för en olycka. Den i kraftverket i Fukushima utlöstes av en stor jordbävning som följdes av en tsunami. Men är man skyddad från en katastrof i Frankrike och i andra länder där denna typ av naturfenomen väldigt sällan förekommer? Olyckorna i Three Mile Island 1979 och i Tjernobyl 1986 utlöstes inte av en jordbävning eller en flodvåg, utan av mänskliga misstag. Och det är omöjligt att undvika sådana till hundra procent.

Den andra anledningen är det faktum att en kärnkraftsolycka kan innebära att miljontals människor måste evakueras, eller till och med att ett helt land utplånas. Flyg- ­eller båtolyckor kan medföra många offer. Men en kärnkraftsolycka kan leda till ojämförliga skador. Föreställ er att ett område blir obeboeligt i årtionden inom en 250 kilo­meters radie från ett kraftverk. Vi talar om lika stora förluster och skador som dem efter ett stort krig.

Under ett möte som jag deltog i förklarade Gregory Jaczko, dåvarande chef för USA:s myndighet för kärnsäkerhet NRC, att inga kärnkraftverk bör byggas på platser där de i händelse av en olycka riskerar att drabba befolkningen. Det finns dock praktiskt taget inget land där ingen människa bor längre bort än 250 kilometer från ett kärnkraftverk (5).

Den tredje anledningen är att det inom en snar framtid kommer att vara möjligt att producera tillräckligt med elektricitet med naturliga energiresurser för att de ska kunna ersätta atomkraften och de fossila bränslena. 2018 stod världens 443 kärnreaktorer för ungefär tio procent av all producerad elektricitet, och denna andel har i princip inte förändrats alls de senaste åren (6). Efter olyckan i Fukushima har utbyggnaden av nya kärnkraftverk avstannat, med undantag för i Kina och Indien: i bland annat USA, Tyskland, Storbritannien och Japan minskar antalet aktiva kraftverk. Samtidigt ökar den andel av den producerade elektriciteten som kommer från förnybara källor såsom luft- och solenergi. Lägger man till vattenkraft representerar de förnybara energikällorna redan 26 procent av den producerade elektriciteten i världen (7). Runt 2050 bör det vara möjligt att producera en tillräckligt stor mängd elektricitet utan kärnkraft eller fossila bränslen.

Vissa tror att de förnybara resurserna inte räcker. Men energin i den mängd solstrålar som träffar jorden är ungefär tiotusen gånger större än vad mänskligheten konsumerar (8). Med andra ord räcker det med att förvandla en minimal resursandel för att tillfredsställa våra nuvarande energibehov. Dessa energikällor är förvisso beroende av klimatet och därför instabila. Men meteorologiska och IT-tekniska prognoser samt tekniker för att kontrollera efterfrågan gör det redan möjligt att garantera en stabil strömtillförsel från förnybara energikällor i flera länder.

Många internationella konflikter uppstår kring energiresurser. Förnybara energikällor främjar inte bara miljön. De gör det också möjligt att garantera energimässig självförsörjning. De flesta länder skulle själva kunna producera den elektricitet som de behöver.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter


Japans premiärminister mellan 8 juni 2010 och 2 september 2011. Han var då ledare för det Demokratiska partiet (mitten-vänster).
En extremt radioaktiv massa bestående av använt kärnbränsle och material från byggnadsstrukturen som bildas under fusionsprocessen i en reaktor.
Vid olyckan i Tjernobyl 1986 gjorde explosionen i reaktor 4 att reaktorkupolen flög av och härden blottades för luften, vilket gjorde att grafiten började brinna. Coriumet hittades senare på botten av reaktorblocket.
Det privata företaget Tokyo Denryoku, känt i Japan under namnet Toden och i utlandet under förkortningen Tepco, räddades 2012 efter katastrofen genom en partiell nationalisering.
Vilket motsvarar halva Japan och en tredjedel av Frankrike.
”World Nuclear Power Plants 2018, Japan Atomic Industrial Forum.”
Siffrorna gäller 2018, ”Renewables 2019. Global Status Report”, Renewable Energy Policy Network for the 21st Century.
Kaya Yoichi, Energi-encyklopedin (på japanska), Maruzen, Tokyo, 2001; se även ”Energistatistisk och ekonomisk manual 2019”, Japans energiekonomiska institut (på japanska), Tokyo.

Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]