Den senaste veckans avslöjanden om Kommunals fifflande fick stort utrymme när Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra på söndagkvällen möttes i årets första partiledarduell i SVT:s Agenda. Löfven ville hellre prata politik, vilket är lätt att förstå. Kinberg Batra ville däremot gärna gotta sig en stund och riktade stark kritik mot utrikesminister Margot Wallströms lägenhetsaffär. Att det för bara några år sedan avslöjades att moderaten Ulf Kristersson fått en hyreslägenhet av Ersta Diakoni tyckte Kinberg Batra dock inte att man behövde diskutera i sammanhanget.
Det rimmar dessutom ganska illa när Kinberg Batra säger att ”några pampfasoner ska vi inte ha i Sverige”. Moderater och Socialdemokrater har tyvärr ganska dåliga track-records när det kommer till att inte bete sig som just pampar. Vi minns till exempel Sofia Arkelstens bjudresa från Shell.
Förra veckan avslöjades också att Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll fått en lägenhet i Stockholms innerstad när hon var ordförande för fackförbundet Vision. Denna har hon behållit trots att hon avgått som ordförande och blivit minister.
Många har under veckan frågat sig varför dessa oerhört välavlönade politiker inte bara köper sig en bostad?
Det är helt enkelt inte första gången politiker fastnar med fingrarna i syltburken. Objektivt sett är det lika illa oavsett vilket parti de tillhör och det är lika illa oavsett om det handlar om hyreslägenheter, bjudresor, fallskärmar eller andra förmåner. Men, som en norsk kollega och vän med bakgrund i fackföreningsrörelsen uttryckte det förra veckan: vi har inte råd att bjuda arbetsgivarna på dessa ”gave-pakker”. Kommunal skulle storsatsa i den pågående avtalsrörelsen och satsa på bättre villkor för många av sina medlemmar i kvinnodominerade yrken. Det är lätt att föreställa sig hur nöjda arbetsgivarsidan är efter Aftonbladets avslöjande. Vi i arbetarrörelsen och den breda vänstern har helt enkelt inte råd med detta. Vi måste vara bättre. Och då spelar det mindre roll om Sofia och Ulf också har varit och nallat sylt. Vi måste avstå ändå. Det är sådant man ofta får upprepa för sina barn. Ett bråk börjar aldrig med att den andre slår tillbaka och man får inte göra dumheter bara för att andra gör det.
Resten av debatten i Agenda handlade om bostadskrisen och arbetslösheten. Två mycket viktiga och angelägna ämnen, där både Löfven och Kinberg Batra framstod som ganska bleka. De hade egentligen inte så mycket att säga och skillnaderna mellan dem blev små. Det var två skickliga – och ganska tråkiga – politiker som möttes.
Det är inte bara trist, utan också mycket oroväckande.
Löfven och Kinberg Batra representerar Sveriges två största partier och är de två personer som tänker sig slåss om statsministerposten vid nästa val. Enligt väljarbarometern från december 2015 skulle 19 procent av Sveriges befolkning rösta på Sverigedemokraterna. Det skiljer med andra ord bara 3 procent mellan Kinberg Batra och Åkesson. Vi behöver tydligare skillnader i den politiska debatten. Partierna behöver utmana varandra på riktigt och stå får någonting som berör. Löfven var den som i söndagens debatt åtminstone försökte, till exempel när han talade om framtidsbygget som ska omfatta hela Sverige. Men det är på tok för vagt.
Dessutom måste Löfven se till att locken är tillräckligt hårt åtskruvade på alla syltburkar framöver.
