Utrikes 30 augusti, 2018

Nicaraguas två verkligheter

I Nicaragua fortsätter våldet mellan demonstranter och regering. Samtidigt är vänstern splittrad. Flamman har talat med både sandinister och regimkritikern Eva Zetterberg, vänsterpartist och tidigare ambassadör i landet.

Den våldsamma konflikten mellan regering och demonstranter i Nicaragua har åter satt det centralamerikanska landet i världspressens fokus. Hundratals människor har mist livet. Vänstern är splittrad. Är demonstranterna finansierade av USA för att störta en folkvald vänsterregering? Eller handlar det om legitima protester mot en auktoritär regim? Eva Zetterberg, vänsterpartist och ambassadör i Nicaragua mellan 2003 och 2008, är inne på det senare:
– Det är väldigt smärtsamt att se att hjältarna från 70- och 80-talet, som stred mot tyranniet som Somoza representerade, i dag inte förstår att de har gått åt helt fel riktning politiskt. Det är på väg mot en fullödig diktatur igen, förklarar hon.
Men det finns också en annan bild. Mario Malespin, advokat ansluten till landets största fackförbund FNT, berättar:
– Situationen i Nicaragua är ett led i USA:s offensiv för att störta regionens progressiva regeringar. De behöver länder som tillåter dem att fortsätta lägga beslag på rikedomar och råvaror som de är i behov av. Brasilien, Argentina, Paraguay, Honduras och Ecuador har redan fallit. Venezuela, Bolivia, Nicaragua och El Salvador är de sista fienderna att besegra, säger han.
Hur kunde en en gång så hyllad regering hamna i denna situation?

Hjälten Ortega

1979 stod både Eva och Mario bakom samma sandinistiska vänsterrörelse som befriat landet från Somozas diktatur. Men alla var inte nöjda. Diktatorn och oligarkerna hade förlorat både makt och egendom. USA:s ledning var bekymrad över ytterligare en granne med vänstertendenser. Under insyn av CIA började därför kontrarevolutionära grupper, eller contras i folkmun, operera för att störta regeringen. Bland annat genom systematiska våldtäkter och mord. Trots det vann sandinisterna under ledning av Daniel Ortega valet 1984 med 67 procent av rösterna.
1988 drog Sovjetunionen in sitt stöd vilket fick USA:s ekonomiska blockad att drabba landet ytterligare. Efter påtryckningar gick därför en segerviss Ortega med på att tidigarelägga valet 1990. Det slutade med fiasko för presidenten. Högeralliansen ledd av Violeta Chamorro vann övertygande. Samtidigt hade ett fredsavtal undertecknats och landet kunde andas ut. Över 55 000 människor hade dött sedan krigets början. 1986 beslutade den Internationella brottmålsdomstolen i Haag att USA skulle ersätta de 17 miljarder dollar som kriget beräknas ha kostat Nicaragua. USA vägrade och blockerade genom sin position i säkerhetsrådet FN:s möjlighet till sanktioner. 1992 drog Violeta Chamorro dessutom tillbaka kravet.

Numera är det inte bara palmer och plataner som pryder huvudstaden Managuas gator. 140 gigantiska metallträd i pastellfärg har rests runtom i huvudstaden. Los árboles de la vida, livsträden, är ett påfund av vicepresidenten Rosario Murillo, tillika Daniel Ortegas fru, som efter 16 år av högerstyre återtog makten i valet 2006. Träden symboliserar sandinisternas valparoll: ”det kristna, socialistiska och solidariska Nicaragua”. Fram till nyligen verkade det receptet fungera. Nationen var den säkraste och mest stabila i regionen. Runt 90 procent av livsmedlen producerades inom landet. Dessutom har man haft en årlig tillväxt på cirka 4 procent under det senaste decenniet. Michèle Faure, lärare och partner till Mario Malespin, flyttade hit från Frankrike för 30 år sedan och är imponerad över utvecklingen:
– Det är ett helt annat land. Fattigdomen har minskat och FN har till och med gratulerat regeringen. Allt har moderniserats. Sjukhusen, socialförsäkringen, vägarna. Kommunikationen till avlägsna samhällen har förbättrats. Medelklassens levnadsstandard har gynnats avsevärt av regeringens politik. De konsumerar och det finns betydligt fler varor än tidigare, men som man kunde förutse stöttar de nu högern, berättar hon.

Impopulär pensionsreform

Efter den övertygande valvinsten 2016, med 72 procent av rösterna, tydde ingenting på att någon förändring var nära. Men så kom den 18 april 2018. Landets socialförsäkringssystem hade ett underskott på 80 miljoner dollar som behövde täppas till. Internationella valutafonden föreslog en höjning av pensionsåldern. Regeringen nekade till detta och föreslog i stället en femprocentig sänkning av pensionen med höjda avgifter för arbetare och fram förallt höginkomsttagare. Trots impopularitet, bland både sandinister och opposition, var det svårt att förutse att den reformen skulle leda till våldsamheter med hundratals dödsfall.

Situationen i Nicaragua är ett led i USA:s offensiv för att störta regionens progressiva regeringar

Rapporterna om vad som hände är diametralt motsatta. Proteströrelsen hävdar att Ortega och Murillo är maktmissbrukande, valfuskande, våldsbejakande och korrupta. Demonstranterna består främst av studenter med stöd av näringslivet, katolska kyrkan, högerpartier och ”nysandinister” från rörelsen MRS, Movimiento Renovador Sandinista. Reformen beskylldes för att vara nyliberal. Sedan tidigare jäste missnöjet över planerna på en kanal mellan Stilla havet och Atlanten, som skulle tvinga människor att flytta. Dessutom anklagades regeringen för att ha agerat passivt vid branden i naturreservatet Indio Maíz. Slutligen ledde detta till protester som ska ha besvarats med övervåld och beskjutning från polis och paramilitära grupper. Enligt CIDH (Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter) har 322 personer avlidit sedan protesternas början. När våldet eskalerade drogs reformen in. Demonstranterna övergick då till att kräva presidentens avgång och nyval, vilket regeringsanhängarna pekat ut som den verkliga bevekelsegrunden. En del städer är alltjämt ockuperade och ett antal ”livsträd” har rivits ner och bränts.

Eva Zetterberg delar i stora drag demonstranternas bild, men uttrycker samtidigt en oro över att oppositionen inte lyckats kanalisera missnöjet till ett seriöst politiskt alternativ. Hon uppmärksammade tidigt vad hon såg som auktoritära drag hos regeringen och blev därefter utsatt för en förtalskampanj, där hon bland annat blev kallad ”diabla”, djävul, av landets vice utrikesminister.
– När Ortega tillträdde var jag optimistisk och avfärdade dem som talade om hur skräckartat allt skulle bli, men allteftersom blev det tydligt att det inte skulle bli någon idyll. När jag uttryckte oro för hur man behandlade oliktänkande tog det hus i helvete. Jag var ändå internationell diplomat. Därefter kunde jag bättre förstå aktörer i det civila samhället som utsattes för värre saker.
Någon nordamerikansk inblandning tror hon inte på:
– Jag ser inga tecken på att USA är inblandat. Jag tror att Trump mer eller mindre struntar i Nicaragua. Det är att appellera till gammal vänsterretorik som inte stämmer i det här fallet.

”Statskuppsterrorism”

Regeringsanhängarna är övertygade om motsatsen. Framför allt på grund av oppositionens ekonomiska resurser. Demonstranterna ska ha varit tungt beväpnade och marscherat med kriminella gäng. Närvaron av krypskyttar som ska ha skjutit in i folkmassan för att skapa kaos ses som ett annat bevis (oppositionen menar att krypskyttarna var på polisens sida). Den amerikanske journalisten Max Blumenthal rapporterade i juli om att representanter från oppositionsgruppen M19 reste till USA för att få hjälp med att störta Ortega. Nordamerikanerna ska ha stöttat initiativet med miljontals dollar, bland annat genom organisationen NED, National Endowment for Democracy. Förtroendet för CIDH, som anses vara partisk, är lågt och polisen har tagit fram en egen rapport där man redogör för 450 döda till följd av ”statskuppsterrorism” samt mord och trafikolyckor som använts för att smutskasta regeringen.

Motivet till ”den mjuka statskuppen” sägs vara en nordamerikansk strategi för att öka inflytandet i regionen. Den bilden delas av miljoner latinamerikaner. Michèle och Mario är två av dem.
– Ortega valdes av en överväldigande majoritet vilket visar att demonstranterna är i minoritet. Om en protest av den här typen leder till nyval eller presidentens avgång skulle Nicaragua bli omöjligt att styra och utelämnat till kaos. Det är därför helt omöjligt att tänka sig. Vad som har skett i Nicaragua är ett medialt krig styrt från utlandet, säger Mario.
Kampen om verkligheten lär fortsätta.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Inrikes 20 november, 2025

De kriminella småbröderna har en sak gemensamt

De unga killar som dras in i gängvåldet har i de flesta fall omfattande skolfrånvaro. Foto: Oscar Olsson/TT.

Nästan åtta av tio barn som dras in i gängvåldet har omfattande skolfrånvaro. Det är den starkaste indikatorn på vilka som riskerar att bli nästa ”lillebror”. Vill vi stoppa gängen måste vi börja i klassrummet.

En 14-årig pojke bor på ett HVB-hem när han får kontakt med en äldre gängkriminell på Instagram. ”Du kommer bli nära mig, jag kallar dig redan för min lillebror”, skriver den äldre killen till 14-åringen.

”Walla seriöst tack, du vet inte hur mycket det betyder för mig. Du fick mig att gråta nu din bög”, svarar pojken. Kort därpå får han hjälp att rymma från HVB-hemmet, klättrar upp på en balkong och skjuter ihjäl en man genom fönsterrutan.

Konversationen ingår i Acta Publicas nysläppta rapport om omhändertagna barn som utför våldsdåd åt gäng.

14-åringen är ett av de 1 320 barn som misstänkts för inblandning i mordfall de senaste tre åren.
För att bryta utvecklingen behöver vi förstå barnen. Varför hamnar de i kriminalitet? Kanske kan Brottsförebyggande rådet hjälpa oss. De har studerat barn under 15 år som utreddes för brott under 2023 och var involverade i kriminella nätverk.

De kriminella barnen skilde sig från sina jämnåriga på flera områden: de bodde oftare i hyresrätter, och i utsatta områden. De hade oftare två utrikesfödda föräldrar. De hade oftare NPF-diagnoser.
Men en siffra sticker ut: nästan åtta av tio hade omfattande skolfrånvaro. Det är nästan 20 gånger vanligare än bland deras jämnåriga.

Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Skolgången är alltså den starkaste indikatorn på om ett barn kommer att bli kriminellt. Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Den som halkar efter redan i grundskolan får sällan chansen att komma i kapp. Och utan en gymnasieexamen är du rätt körd i Sverige. Därför har vi inte råd att låta fler barn falla ur skolan.
Den upplevelsen bär 24-åriga Filip på sin egen kropp. Han har varit kriminell och missbrukat droger sedan han var tonåring. Vi träffas på hans gamla innergård i Östersund.

– Jag vill bort från den här skiten. Bort från Östersund. Annars kommer jag dö eller sitta halva mitt liv, säger Filip.

I en period sålde han mest knark i hela staden, säger han.

– Läkare. Advokater. Folk som jobbar inom journalistik, som du själv. Jag har sålt till allt och alla.

Filip blev tvångsplacerad innan han skulle börja gymnasiet och har ingen examen. Han är vältalig, snabbtänkt och socialt kompetent. Men det räcker inte för att få ett vitt jobb.

– Säg att jag har sålt till chefen på en restaurang. Han kommer inte att anställa mig om jag kommer dit, fastän han känner mig. Han vill bara ha sitt knark.

Filip tar ett bloss på sin cigarett.

– Det är så lätt att komma tillbaka till kriminaliteten, för det är det enda jag har kunnat.

Det är det enda han har kunnat.

Skolan ska främja ”utveckling och lärande”. Tända en ”livslång lust att lära”. Det står i Skolverkets läroplan. För många som Filip släcker skolan snarare något. Den skapar en livslång känsla av misslyckande.

Då kan man lika gärna sälja knark. Man duger ju ändå inte något till.

Läs mer

Att investera i skolan är inte snällism. Det är det enda realistiska sättet att få ett slut på gängbarnen. Barnsoldaterna. Nyrekryterna. Jag vill aldrig mer läsa de orden.

I varje svenskt klassrum sitter minst en unge som börjat glida bort. De ungarna behöver en skola som ser dem. Tar dem i handen. Håller fast.

När någon annan skriver ”lillebror” på Instagram är det redan för sent.

Filip heter egentligen något annat. Citaten är lätt språkligt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 20 november, 2025

”Vi har inte råd med miljardärer”

Vid Socialdemokraternas kongress i Göteborg i maj 2025 placerade sig aktivister från Ta tillbaka framtiden utanför Svenska mässan för att agitera för förmögenhetsskatt. Foto: Jacob Lundberg.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De senaste veckorna har vi i Ta tillbaka framtiden gästat både Miljöpartiets kongress och Vänsterpartiets diskussionsforum Vänsterdagarna för att driva vårt krav om en förmögenhetskatt för klimatet och välfärden.

Vi är övertygade om att skatt på extrem rikedom är avgörande för Sveriges klimatpolitik. Denna fråga, menar vi, måste också stå i centrum för oppositionens valrörelse.

Naturvetenskapen är enig. Klimatkrisen är ett existentiellt hot där många människor – framför allt i det globala syd – redan i dag dör av torka, värme och översvämningar. I år har vi sett ett Pakistan där dödliga översvämningar blivit en ny verklighet, och brinnande skogar i ett allt varmare Europa. Om inte vi i det globala nord förändrar våra ekonomier i grunden kommer klimatkatastrofer att eskalera och förändra våra samhällen på avgörande och oåterkalleliga sätt. Därför måste Sverige snabbt ställa om till fossilfrihet.

Samtidigt har olika samhällsklasser i Sverige vitt skilda ansvar för klimatkrisen, och väldigt olika förutsättningar att ställa om. Dagens Sverige är ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder, där en person från den rikaste procenten släpper ut elva gånger mer än en person från befolkningens fattigare hälft.

En stark och tydlig förmögenhetsskatt är därför en förutsättning för ett hållbart och rättvist Sverige. Enligt Oxfam hade en sådan skatt på svenska mångmiljonärer genererat cirka 158 miljarder till statskassan. Det är pengar som behövs för storskaliga klimatreformer och starkare välfärd i stället för lyxyachter och privatflyg.

Att avstå från detta kraftfulla verktyg blir oseriöst för den som påstår sig vilja genomföra verklig förändring. Vi har helt enkelt inte råd med miljardärer.

På Miljöpartiets kongress och Vänsterdagarnas mingel möttes våra krav med glada miner och positiva hejarop från både gröna och röda partimedlemmar. Samtidigt stötte vi även på ett visst motstånd, framför allt från partitopparna. Vi fick höra att förmögenhetsskatt går för långt, att Socialdemokraterna aldrig kommer att tillåta detta, och att miljardärhögern kan massmobilisera för att vinna striden och valet.

Trots dessa farhågor röstade ett modigt miljöparti på kongressen igenom en motion för att verka för progressiv förmögenhetsskatt inför valet. Fastän Vänsterpartiet redan driver skatt på kapitalvinst och dyra fastigheter, så måste deras krav tydligare riktas mot förmögenhet som sådan. Båda partier måste därför enas om och driva denna fråga i valrörelsen.

Det är sant att förmögenhetsskatt utmanar djupa intressen och kommer att möta hårt och välorganiserat motstånd. Därför måste en rödgrön front enas både utanför och inom partipolitiken. Det är bara om opposition och folkrörelse driver frågan tillsammans som en stark förmögenhetsskatt kan bli verklighet. Då kan socialdemokratins trendkänsliga maskineri sättas i gång, och deras tunga skuta vridas åt vänster.

Läs mer

Med andra ord måste vi tydligare visa upp kapitalet som den vampyr det är. Konfliktlinjen mellan de extremt rika och alla oss andra måste kilas fast, i stället för att låta debatten dela oss efter härkomst. Med en förmögenhetsskatt kan vänstern styra samhället mot en framtid där de rika betalar för kollektiva projekt som förbättrar livet för vanligt folk och samtidigt sänker utsläppen.

Bara genom att placera förmögenhetsskatten i debattens centrum kan en enad vänster vinna frågan. Bara så kan en storskalig och rättvis klimatreform bli verklighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 november, 2025

Hon tiktokar om den trasiga vården

När sjuksköterskan Sarah scrollade igenom Hemnet insåg hon något brutalt: hon lär aldrig kunna köpa ett hem i staden hon vårdar. Och hon är långt ifrån ensam. En ny rapport visar hur en hel yrkeskår håller på att petas ur bostadsmarknaden.

Tvåbarnsmamman Sarah Reivinger, 34, har jobbat som sjuksköterska i snart två år. Hon bor i en hyresrätt i Göteborg tillsammans med sin sambo som är lärare.

– Jag kommer aldrig att bo i en bostad jag själv äger. Då hade jag behövt flytta och bo någon annanstans. Byta jobb och byta barnens skola, säger hon till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 november, 2025

Palestinas andra landslag finns i Chile

Stämningen är hög på läktaren för det chilenska fotbollslaget Palestino. Foto: Line Bankel.

I landet med den största palestinska befolkningen utanför Mellanöstern finns fotbollslaget Palestino. ”Det handlar om någonting större, bortom fotbollen”, säger supportern Camila Díaz.

Snart ska området framför mig fyllas med dundrande trummor, stekos av nötkött och jubel från åskådarklacken. Svartklädd säkerhetspersonal i hjälmar förbereder arenan för folkstormen, de ser ut som en insatsstyrka, men stämningen är lugn och välkomnande.

Shawarmastånden vittnar om hemmaklubbens ursprung – och över läktarplats vajar den palestinska flaggan bredvid den chilenska.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 november, 2025

Naket med Gunnar Ardelius: ”Sjuttiotalisterna gjorde upproret till dogm”

Flamman träffar Gunnar Ardelius, författare och generalsekreterare för Sveriges museer, för ett hudnära samtal om manlighet. Foto: Paulina Sokolow.

Med hud tunn som fjärilsvingar har han skrivit självutlämnande om manlighet i förändring, alkoholism och övergivenhetskänslor. Som chef för en branschorganisation tillhör han de mer originella. Flamman går och badar med Gunnar Ardelius.

Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.

Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.

Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.

Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.

För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.

Deadlines. I augusti kraschade Ardelius efter att ha tagit på sig för mycket jobb. Foto: Paulina Sokolow.

– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.

Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken "Därför ville jag fly från min familj" där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.

Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 19 november, 2025

Ebba Busch har fattat – socialdemokratin är en pissoar

Marcel Duchamp skapade en konstnärlig revolution under mellankrigstiden när han ställde ut en pissoar. Hans readymades utmanade den högkultur som dadaisterna menade hade dött i skyttegravarna tillsammans med en hel ung generation.

Efter Duchamp krävde konsten varken skicklighet eller ambition. Bara en signatur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 november, 2025

Storstäderna kan vara vänsterns nyckel till makten

Revolt. I det danska lokalvalet har de socialistiska partierna möjlighet att nå majoritet, efter en valrörelse med bostadsfrågan i centrum. Foto: Johan Nilsson/TT.

Det är inte bara genom New York som det sveper en vänstervåg – efter lokalvalet i dag kan Köpenhamn få sin första socialistiska borgmästare. Bakom framgångarna finns ett brett missnöje med stigande kostnader – och även i Sverige kan storstäderna bli en central väg mot makten för vänstern.

Den 1 september skapade en bostadsannons skandal i en dansk bostadsgrupp på Facebook. En etta i Østerbro i Köpenhamn, med tillgång till vardagsrum och kök, hyrdes ut för motsvarande 13 400 kronor. Storlek: nio kvadratmeter.

När 62-åriga läraren Michael Lykke såg annonsen frågade han om det var ett skämt, och fick svar av den unga hyresvärden: ”Nej, det är inte ett skämt? Det är helt enkelt superdyrt att bo på en av de trevligaste och äldsta gatorna i Østerbro.”

Hon har rätt – situationen lockar inte direkt till skratt. Sedan 2012 har priset på en lägenhet på 50 kvadratmeter i staden tredubblats till över motsvarande 4,6 miljoner kronor.

Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

Det är alltså knappast förvånande att bostadspolitik är den viktigaste lokalfrågan för unga väljare. Eller att när Köpenhamn går till val i dag, den 18 november, ser socialismen ut att gå mot ännu en storstadssuccé.

Ja, socialism – inte socialdemokrati. I de senaste enkätundersökningarna har Enhedslisten och Socialistisk folkeparti tillsammans samlat ihop 46 procent av rösterna. Tillsammans med det gröna småpartiet Alternativet på 3 procent har de alltså chansen till egen majoritet. Socialdemokratiet, som traditionellt har bosatt sig i stadshuset, har i samtidigt pyst ihop till 11 procent.

En viktig anledning är att Socialdemokratiet har hamnat i konflikt med storstadsväljarna genom sitt konservativa kulturkrigande. Sitt mest parodiska uttryck tog detta i dagarna när partiledaren Mette Frederiksen förklarade för influeraren Frede Dyrnesli varför åldersgränser på Tiktok är viktigare än, i ordning: höjda sjuksköterskelöner, billigare kollektivtrafik och lägre matpriser. Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

I stället har vänsterpartierna tagit Köpenhamnsbornas ekonomiska oro på allvar. Enhetslistan har lovat att bygga 41 000 billiga bostäder till 2040, och Socialistisk Folkeparti vill lägga motsvarande 15 miljarder på att köpa upp privata fastigheter att hyra ut. Tillsammans har de tre partierna också gått till storms mot Airbnb i ett förslag som skulle minska antalet tillåtna uthyrningsdagar från 70 till 35, och att uthyrningstjänsterna tvingas rapportera alla uthyrningar.

Känns strategin igen?

För bara några veckor sedan valdes Zohran Mamdani till borgmästare i New York på löften om stoppade hyreshöjningar och 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Detta var knappast någon underklassrevolt. Hans pappa är en känd Columbiaprofessor och hans mamma en prisbelönt filmregissör, och hans socialistiska kärnväljare och dörrknackare var precis som han själv unga progressiva från medelklassen, som insett att de står på tur att pressas ut ur stadskärnan.

Det här har även Köpenhamns vänster förstått. Bostadsfrågan är perfekt för socialister – den är materiell, men binder även samman arbetarväljare med den pressade medelklassen, och möjliggör därför en löntagarmajoritet som kan vinna val. En sådan allians är betydligt mer strategiskt än att likt akademiker som Johan Alfonsson och Payam Moula gnälla på städernas hajkande, rosédrickande progressiva i arbetarnas namn.

En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna.

Här finns också en läxa för de socialdemokrater som länge blickat lystet mot den tidigare danska framgångssagan. De ”gettolagar” som infördes 2018 för att riva problemtyngda lägenhetskomplex har nämligen lett till höjda priser i områden som Mjølnerparken, som snart därefter även trängde ut ungdomar som letar efter en första bostad. Även i Sverige har städernas unga sett igenom högerns motstånd mot ”blandning”, det vill säga att bygga billiga hyresrätter som det förutsätts att bara invandrare flyttar in i, men som även de är intresserade av.

Det här är inte unikt för Norden. I EU har bostadspriserna stigit med 53 procent mellan 2010 och 2024. Enligt Europeiska investeringsbanken är en av de främsta orsakerna till krisen det begränsade utbudet. I mars 2025 skakade unionen fram 10 miljarder euro över två år för investeringar i billiga bostäder, och EU:s första bostadskommissionär Dan Jørgensen har precis påbörjat en ”plan för prisvärda bostäder”. Frågan är kritisk på hela kontinenten, men därmed också en möjlighet för vänstern.

Socialismen har nämligen blivit ett urbant fenomen. I kommunalvalen 2022 fick Vänsterpartiet 13,6 procent i Malmö, 15,4 i Stockholm och 15,8 i Göteborg. Omvänt är man i princip utplånade i glesbygden, varför man bland annat har lanserat ett ambitiöst Norrlandsprogram på 30 miljarder kronor.

Det är toppen så. Men samtidigt måste man äga dessa segrar. Vänstern behöver inte skämmas för sina storstadsväljare utan hylla dem. En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna, och via en materiellt inriktad politik som fångar breda lager mot kapitalet. Men som samtidigt låter bli att stöta bort dem med konservativt poserande.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Med utgångspunkt i sociologen Roland Paulsens texter ifrågasätter Ada Berger den moderna oron. Foto: Felix Swensson.

Ada Bergers ”Orosdanser” på Kulturhusets Stadsteaterscen gestaltar ett tillstånd av kronisk ängslan. Ett symptom på ett samhälle där hela ansvaret för din framtid är ditt.

Du har fått ett välbetalt jobb, träffat din drömman och hittat den perfekta lägenheten. Ändå är det något som saknas, ändå ansätts du av den här… oron. Tänk om han tycker att du är tråkig, hittar någon annan, lämnar dig? Tänk om du har cancer, blir utbränd, inte kan älska ditt barn? Ju mer du tänker på det, desto farligare ter sig världen. Och de egna tankarna. Tänk om själva rädslan leder dig i fördärvet? ”Jag måste sluta tänka så här.”

Men det går såklart inte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

”Jag är trött på självspäkande sexualitet”

Foto: Paulina Sokolow.

Författaren Sinziana Ravini vill ompröva gränserna för den franska erotiska traditionen, i spåren av landets metoo-uppvaknande. Huvudrollen spelar hon själv. Flamman möter henne i hotellbaren och beställer en drink.

I Sinziana Ravinis debutroman Diagonalt begär (Modernista, 2025) utmanar en ung kvinna, en försmådd och uttråkad konsthistoriker, sig själv genom att ge sig ut på ett erotiskt äventyr. Miljön är parisisk kulturelit, exklusiva adresser och möten med en lång rad vackra och excentriska män och kvinnor. Hjältinnan har helt klar drag av författaren själv, ska det visa sig.

La diagonale du désir, som den heter i original, kom ut i Frankrike för några år sedan fick då ett positivt mottagande: ”modigt” och ”elegant”, ansåg Le Monde. Nu finns boken på svenska och Sinziana Ravini, som i Sverige syns som chefredaktör för konsttidskriften Paletten och är återkommande skribent i Aftonbladet, är på tillfälligt besök i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)