Det som är utmärkande för Nice-fördraget, EU:s ”grundlag”, är att det i betydligt högre utsträckning än medlemsstaternas konstitutioner stipulerar vilken typ av politik som skall föras. Främst är det den ekonomiska politiken som dikteras, men fördraget ger EU makt att befalla medlemsstaterna hur de skall agera även på andra områden.
Genom att skriva under Nice-fördraget, vilket alla medlemsstater måste göra för att det skall bli giltigt, åtog man sig att handla i princip med vad som står i fördraget. Varje ny lag EU antar tvingas varje enskilt land att anta eftersom EU:s lag står över de nationella lagarna. Sverige har visat sig vara bland de mest laglydiga på området, till EU:s stora förtjusning.
I fördraget stipuleras att medlemsländerna skall ”handla i överensstämmelse med principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens” (artikel 98).
Sverige är således förbjudet att ens vid något enstaka tillfälle handla mot ”principen om öppen marknadsekonomi”, och skulle vi så göra har EU rätt att bestraffa Sverige. Till exempel Systembolagets monopol står i motsättning till denna princip och Sverige kan således tvingas till att föra en mer liberal alkoholpolitik, oavsett om vi vill eller inte.
Visserligen torde denna fråga hamna under subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut skall fattas på så låg nivå som möjligt, men även regionala och lokala beslut skall ske i enlighet med denna princip och om EU så bestämmer kan Sverige tvingas avskaffa monopolet.
Med tanke på vad som faktiskt står i fördraget så är slutsatsen att EU skulle vara ett vänsterprojekt minst sagt underlig. EMU grundar sig på EU:s regelverk och således finns det ingenting som – varken på papper eller i praktiken – tyder på att just EMU skulle vara ett vänsterprojekt. ECB:s råd till Storbritannien om att de bör privatisera stora delar av vården står helt i linje med fördragets bestämmelser.
En annan viktig artikel i frågan är nummer 56, där kapitalets fria rörlighet garanteras eftersom ”alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land [skall] vara förbjudna”.
Sverige tvingas alltså att acceptera att kapital problemlöst kan flyttas ut ur landet till den plats där det är mest gynnsamt att förvara det. Denna bestämmelse ökar också risken för spekulation eftersom samtliga restriktioner för kapitalrörelser även mot tredje land skall vara förbjudna.
Även risk för att kapital börjar samlas kring en och samma region ökar och således blir konjunkturskillnaderna större, vilket än mer försvårar EMU-projektet.
I en debattartikel i DN (030623) hävdar ett 20-tal vänsterister att ”nejsägarna sviker global solidaritet”. Artikeln innehåller så många felaktigheter att jag av utrymmesskäl dessvärre bara har möjlighet att bemöta ett fåtal av dessa. Artikelförfattarnas påstående om att ”Tobinskatten kan bromsa den spekulativa valutahandeln” har jag ingen anledning att betvivla. Det underliga är varför EMU skulle vara en förutsättning för ett införande av en sådan skatt på alla valutatransaktioner.
Det står ju klart och tydligt i fördraget att ”alla restriktioner för kapitalrörelser… [skall] vara förbjudna”.
Kan det bli tydligare än så? Hur skulle EMU kunna förhindra spekulationer när dess grundlag förbjuder restriktioner för kapitalrörelser av alla dess slag?
Än mer underligt blir det när de ger sig in på penningpolitiken. Efter att ha demoniserat räntevapnet låter man förklara hur skadligt det är med en flytande valuta och som exempel nämner man den svenska situationen i början av 1990-talet och förklarar att ”nedskrivning av valutan kan aldrig vara annat än en tillfällig lösning”. Tydligen är man helt oförstående om att det var just den fasta växelkursen som gång på gång framtvingade devalveringarna.
Vidare hävdar de att om Tyskland skulle ha behållit d-marken, så skulle landet ”i dag troligen vara på väg in i en valutakris” eftersom den svaga ekonomin skulle leda till att valutan tappar i värde.
Att Tyskland har ett budgetunderskott, nytt rekord i företagskonkurser, stigande arbetslöshet och sjunkande BNP verkar inte ge dem ens ett hum om att en lägre värderad valuta kanske ändå skulle vara bra för landet.
För att ändra i fördraget, vilket de inte föreslår i sin artikel, krävs att samtliga medlemsländer godkänner ändringarna. Såvida inte en enda medlemsstat – där flera har liberala regeringar – skulle motsätta sig ändringar i fördraget som tillåter medlemsländerna att föra en vänsterpolitik lär EU fortsätta högerut. Den som motsätter sig liberaliseringar och ökad spekulation bör således rösta nej till EMU.
