”Man vill bli hel. Jag brukar tänka att vi är den första generationen tornedalingar som försöker läkas”. Orden är nyckelmeningar i Mikael Niemis nya roman, Mannen som dog som en lax.
De utrycks av Esaias Vanhakoski, huvudmisstänkt för mordet på den före detta tulltjänstemannen Martin Udde. Den som med rynkad panna tar emot orden heter Therese Fossnes, uppflugen från Rikskrim i Stockholm för att bistå den lokala polisen i utredningsarbetet.
Den mördade 89-åringen, sedan 1980 boende i kvarteret Texas i Pajala, hade slutat sitt liv med ett ljuster intryckt i bröstet. Och utan tunga!
Varför denna metod? Och varför detta till synes djupa hat?
Mannen som dog som en lax får mig osökt att tänka på Sjöwall & Wahlööfs Den vedervärdige mannen från Säffle, från tidigt 1970-tal, och filmad som Mannen på taket av Bo Wideberg.
Det blodiga anslaget griper tag, men ju längre berättelsen går kompliceras frågan om offer och gärningsman. Och likt en Ariadnes tråd får läsaren därför följa med till de bakomliggande orsakerna till händelsen. Det är inget försvar för brottet, utan ett försök att sätta saker i ett sammanhang.
Det fungerade för Sjöwall&Wahlööf, och det fungerar även i Niemis roman.
Skillnaden är bara den att Mikael Niemi är så mycket roligare att läsa. Och det beror inte minst på språket, där han ömson skriver prosalyriskt om Tornedalen, naturen eller älgjakten, för att en sida senare bli magisk realist à la självaste García Marquez. Men framförallt är han en jävel på att berätta en bra historia.
Humorn till trots, genomsyras Mannen som dog som en lax av ett allvarligt tema om språk och språkförtryck. Och vad som kan hända med människor som förnekar, eller tvingas förneka, sina kulturella rötter.
Här handlar det om tornedalsfinskan, meänkieli, ”känslospråket”, som för sex år sedan blev erkänt som minoritetsspråk i Sverige.
Man kanläsa Niemis roman som en sorts 336 sidor lång hyllning till språkens mångfald. Men även som ettinlägg i debatten om tvingande språkkrav, och indirekt frågan omhemspråkets vara eller inte vara.
Jag vill inte att boken ska ta slut, tänker jag under stora delar av läsningen. Och när romanens dominerande kärlekshistoria börjar kännas lite platt och förutsägbar, öppnar författarens magiskt realistiska penna plötsligt för en tankevändning, bort från det nyss tänkta.
Och det får mig att utnämna Mannen som dog som en lax till Mikael Niemis bästa roman.
Jag tror jag helt enkelt sätter upp den på min egen litterära kanon.