Utrikes 06 november, 2020

Nigerias kamp mot polisterrorn fortsätter

Nigeria har skakats av de största protesterna på flera decennier. Måltavlan för demonstrationerna är en hatad polisstyrka som, i stället för att skydda folket från rån och mord, utsätter civilbefolkningen för just det. Flamman talade med nigerianer vid protesternas frontlinje.

Den senaste månaden har ett okänt antal människor dödats av säkerhetsstyrkor i Nigeria under de pågående protesterna mot polisvåld. Enligt försiktiga uppskattningar rör det sig om minst 70 personer. Sammandrabbningarna beskrivs som de mest omfattande på flera decennier i Afrikas folkrikaste land. Gatorna i storstäderna Lagos och Abuja har sedan början av oktober varit fulla av demonstranter som vill avveckla en särskilt hatad specialenhet inom poliskåren – Special Anti-Robbery Squad (SARS). Strax efter att demonstrationerna började meddelade president Muhammadu Buhari att specialstyrkan ska avvecklas med omedelbar verkan och att SARS ska flyttas och omvandlas till andra polisiära avdelningar. Beslutet sågs delvis som en seger av aktivisterna.

Men protesterna i Nigeria riktar sig också mot polisväsendet i stort och grundar sig på ett utbrett missnöje med korruptionen i landet. Protesterna har de senaste veckorna vuxit till en bredare rörelse som kräver omfattande reformer i maktens korridorer.

– Problemet ligger i systemet, det är det som är fel. Först och främst har polisen ingen arbetsutrustning, de betalar för sina egna uniformer. En del av pengarna som de tjänar måste de skicka till de högst uppsatta. Det är som en marknad. Det finns inga tydliga riktlinjer för hur man ska utreda en kriminell händelse, de använder sig i stället av brutala förhörsmetoder.

Det säger Stanley Worgu, egenföretagare från Nigeria, till Flamman. Livet i den stora oljestaden Port Harcourt, där han är född och uppvuxen, skiljer sig stort från tillvaron hemma i Malmö. Stanley har vänner inom polis-kåren, men också vänner som har förlorat någon på grund av polisenheten. Sedan han var ung har han blivit utsatt och trakasserad av SARS. Anklagelserna som i dag riktas mot polisenheten är inget nytt eller uppseendeväckande menar Stanley, utan det är omfattande problem som flera generationer har plågats av. Nu är för första gången på länge många nigerianer från olika samhällsklasser eniga om behovet av att få bukt med polisbrutaliteten.

– Korruptionen påverkar allt. Även om SARS upplöses måste vi fråga oss själva om det är det som är lösningen, säger Stanley Worgu.

– SARS har varit väldigt hårdhänta i sättet de handskas med nigerianer på. De jobbar osystematiskt och profilerar folk. De använder sig av omänskliga metoder och sättet de utför sitt jobb på är obeskrivligt. Folk har försvunnit i deras anläggningar, det gäller hela polismyndigheten i Nigeria, säger han och fortsätter:

– Man kan bli stoppad om man bär en viss typ av klädsel som kan anses vara provocerande, såsom starka hårfärger, en viss hårstil som dreadlocks eller om man kör en fin bil. I de flesta fallen är det ungdomar som hamnar i kläm med polisen, vilket även syns på gatorna som är fulla av demonstranter. Det är unga som bär facklan tillsammans med sina föräldrar och morföräldrar.

I juni tidigare i år offentliggjorde Amnesty International en rapport där vittnesmål om fall av tortyr och utomrättsliga avrättningar av SARS offentliggjordes. De flesta av offren var enligt rapporten män i åldrarna 18–30 och från utsatta grupper i samhället. I rapporten beskrivs också hur polisstyrkan godtyckligt konfiskerar privata ägodelar och ofta använder sig av utpressning och hot.

– Det är lättare att klara sig undan från trakasserierna om ens plånbok är tjock, säger Stanley.

Han tror att människor från alla samhällsklasser nu har tröttnat på det här beteendet och vill se en förändring.

– Nu vill alla vara med i demonstrationerna. Förut hade vi olika åsikter men nu är vi alla eniga om att polisen inte gör sitt jobb.

Poliser patrullerar i Nigerias största stad Lagos den 21 oktober. Foto: Sunday Alamba/AP/TT.

Poliser patrullerar i Nigerias största stad Lagos den 21 oktober. Foto: Sunday Alamba/AP/TT.

SARS inrättades av regeringen för nästan 30 år sedan för att specifikt hantera allvarlig kriminalitet som rån, kidnappning och mord. Men ända sedan specialenheten skapades har den anklagats för inblandning i tortyr, utpressning, illegala gripanden och utomrättsliga avrättningar. Alltså precis det som polisenheten grundades för att motverka. Startskottet till de pågående demonstrationerna är ett videoklipp från den 3 oktober som visar en ung man som trakasseras till döds av vad som tros vara män från SARS. Mannen som filmade videon ska också ha blivit gripen i efterhand, vilket fick bägaren att rinna över hos civilbefolkningen.

Matthew Blaise studerar litteratur och engelska vid universitetet och är en aktiv hbtqi-aktivist i Nigerias största stad Lagos. Han har varit vid frontlinjen i protesterna.

– Folk är arga på grund av misstro, vår regering är inte ärlig eller lojal mot folket. Folk känner sig berövade på sina rättigheter. Vi protesterar mot ett dåligt styre och kräver en bredare polisreform, säger Matthew Blaise.

Demonstrationerna har varit störst i metropolen Lagos. Efter att oroligheterna började för snart tre veckor sedan infördes ett 24-timmars utegångsförbud i ett försök att stävja demonstrationerna. Tusentals ihärdiga och missnöjda demonstranter trotsade dock utegångsförbudet, vilket ledde till att nigerianska säkerhetsstyrkor den 20 oktober öppnade eld mot demonstranter. Enligt Amnesty International miste åtminstone tolv personer livet. När jag och Matthew pratar om händelsen är det morgonen efter massakern, och han har svårt att hålla tårarna inne.

– Jag försöker hålla huvudet högt och andas. Det kändes som att jag krossades igår, jag kände mig besegrad. Ibland känner jag för att fly från landet, säger han.

Stanley Worgu (till vänster) är uppvuxen i Nigeria och bor i Malmö. Matthew Blaise är aktivist från Lagos. Foto: Privat.

Stanley Worgu (till vänster) är uppvuxen i Nigeria och bor i Malmö. Matthew Blaise är aktivist från Lagos. Foto: Privat.

Polisen har blivit anklagad för korruption och diskriminering av nigerianer från alla samhällsgrupper, men Matthew Blaise menar att hbtqi-personer är extra utsatta från flera olika håll i samhället. Förutom riktade övergrepp från polis, är det politiska och kulturella klimatet i Nigeria präglat av homo-fobi förklarar Matthew Blaise. När det gäller hbtqi-personers rättigheter behövs både lagändringar och förändringar i synsätt hos polisen och befolkningen, menar han. För första gången någonsin har hbtqi-personer nu vågat sig ut för att öppet demonstrera för sin rätt att inte utsättas för våld.

– Jag blir verbalt angripen av människor bara för att jag existerar. Men en enastående sak med den här rörelsen är att hbtqi-personer i Nigeria har visat att de är motstånds-kraftiga. Många fortsätter att komma ut igen och protestera, säger Matthew Blaise.

För att garantera fler säkra platser för hbtqi-personer i protesterna har Matthew tillsammans med några vänner startat ett slutet forum där folk kan ge varandra tips, stöd och råd. Forumet har fått spridning i flera städer. För Matthews del är det engagemanget som får honom att fortsätta demonstrera. Personer som är med i forumet har vittnat om hbtqi-personer som får sina plakat förstörda och sina regnbågsfärgade flaggor nedrivna av både säker-hetspolis och demonstranter. Dock är det en del som också har ändrat sina uppfattningar.

– Vår synlighet har blivit större. Mina aktioner har fått många att tänka om gällande homofobi. Det har fått människor att ifrågasätta sin inställning till homosexualitet överhuvudtaget.

En kvinna går förbi en nedbränd domstolsbyggnad i Lagos den 26 oktober. Foto: Sunday Alamba/AP/TT.

En kvinna går förbi en nedbränd domstolsbyggnad i Lagos den 26 oktober. Foto: Sunday Alamba/AP/TT.

Även om SARS har avskaffats är det inte bara polisbrutaliteten som väcker ilska hos demonstranterna. I bilderna och videoklippen som Stanley Worgu visar står även hashtaggen #EndBadGovernance på plakaten. Frågan om polisbrutalitet har vidgats och rörelsen handlar nu om Nigerias framtid. Det som förenar de yngre med de äldre är viljan att få ett slut på det decennie-långa maktmissbruk som utövats av regeringen. Rörelsens hjärtefrågor är också att få bukt med korruptionen, i flera veckor har sociala medier fyllts med hashtags som handlar om ett krav på ett bättre styre och ett rätt-visare samhälle. Trots att Nigeria är ett land fullt med naturtillgångar menar demonstranterna att staten har försummat landets unika resurser.

Regeringen som har varit hårt pressad sedan coronapandemins början, inte minst på grund av den kraftigt försämrade ekonomin, har även försökt gå rörelsen till mötes på andra sätt. Lokala medier uppger till exempel att tidigare fängslade personer har släppts från fängelser. Det ses dock mest som ett försök att skapa en avlednings-manöver och diskreditera demonstrationerna. Frågan är om det kommer att räcka för att stilla nigerianernas ilska.

Yasmine Abdullahi
Ledarskribent i Flamman.
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]