Den 1 april för tvåhundra år sedan föddes den ukrainsk-ryske författaren Nikolaj Gogol (1809-1852).
Efter poeterna Pusjkin och Lermontov var Gogol den tredje i kronologisk ordning att lägga grunden för den moderna ryska litteraturen, och övergången från romantiken till realismen. Med vassa samhällskritiska noveller som Kappan, pjäsen Revisorn om korruptionen i den tsaristiska statsapparaten, och inte minst sin stora roman Döda själar som angrep livegenskapen och slavhandeln, blev Gogol förebilden för nästa generation ryska författare med den radikala litteraturkritikern Vissarion Belinskij i spetsen.

Besvikelsen blev därför enorm bland de unga radikalerna när Gogol mot slutet av sitt liv helt svängde om politiskt och började försvara tsarens regim, samtidigt som han sjönk djupt ner i religiösa grubblerier.
Belinskij fördömde Gogol i ett hemligt brev som lästes upp på illegala möten, bland annat av den unge Dostojevskij som för detta arresterades av tsarens agenter och dömdes till döden. Ironiskt nog skulle Dostojevskij, som benådades från dödstraffet i sista stund, själv på gamla dagar bli minst lika konservativ som Gogol hade blivit.

Det som annars gör Gogol kanske mest läsvärd än idag är hans humor, lika rolig då som nu. Gogol var en pionjär för den samhällskritiska satir som är så typisk i rysk litteratur, och inte minst i Sovjetunionen bland dissidentförfattarna från Michail Bulgakov på 1930-talet, till Alexander Kaletski på 1980-talet, och nutida författare som Vladimir Kaminer.
Annars kännetecknas Gogols texter ofta också av de övernaturliga inslagen, och de legender han växte upp med på landsbygden. Men att Kappan avslutas som en spökhistoria kan förklaras av politiska skäl: eftersom censuren inte kunde acceptera att en människa av kött och blod satte sig upp mot överheten, lät istället Gogol ett spöke göra det.