När vi hörs för en telefonintervju frågar jag Nina Björk om vänstern till viss del har avsagt sig frihetsbegreppet och slagit sig till ro med att vi i stället har till exempel ”solidaritet” – något som hon håller med om.
– Men det är helt fel, för vi älskar frihet! Man måste tänka igenom vad frihet är och vad den kräver om man är angelägen om det värdet. Och då menar jag att man också får syn på var tvången finns i ett samhälle så att man kan undanröja dem i så hög grad som möjligt, så att man får den här friheten. Vissa tvång finns, menar jag, eftersom vi är människor och kommer att behöva göra vissa saker oavsett vilken samhällsekonomi vi lever i. Friheten för en varelse som människan kan inte vara total eftersom vi måste försörja oss. Och om några människor är helt fria från arbete så innebär det att några arbetar åt dem. Det är konstigt att de som omfamnar kapitalismen säger sig ha som högsta värde en frihet som inte ryms inom det systemet.
Nina Björks ”essentialism” handlar alltså om att vi är biologiska varelser i den meningen att vi behöver vissa grundläggande saker för att kunna leva, varken mer eller mindre. Och hennes analys är, liksom många socialisters, att ett samhälle där tillgången till sådant som mat och sjukvård ordnas efter marknadens principer omöjligen kan vara fritt. Men att använda resonemang kring människans biologi i sin politiska analys är ändå inte okontroversiellt. Nina Björk vill inte använda ordet postmodernism, eftersom hon anser att det har kommit att betyda allt och ingenting, men vänder sig i boken mot ”konstruktivism” – en idé om att det är språket som skapar verkligheten – som hon ser i delar av dagens vänster.
– Jag tror inte att den där extrema konstruktivismen kommer att klara sig, och det är viktigt att vänstern säger att vi inte kan sätta vår trovärdighet på pant där. Den socialistiska vänstern är ju materialistisk. Om man säger att biologi existerar, att vi har en kropp och att vi har olika förutsättningar, att vi kan vara man eller kvinna i betydelsen att vi har olika könsceller och så vidare, så betyder ju inte det att de som föds med ett visst biologiskt kön måste ägna sig åt vissa saker eller att de är på vissa sätt. För det är biologistiskt, om man utifrån biologin drar vissa samhälleliga konsekvenser. Men att säga att det existerar en verklighet oberoende av hur vi talar om den, det är inte att vara biologist.
Nina Björk räds alltså inte att vara obekväm för delar av den egna rörelsen, och något annat som slår mig när jag läser henne är att hon inte heller räds att vara det som en del – avfärdande – skulle kalla utopisk. Hon målar med stora penseldrag och talar om ett samhälle bortom kapitalismen där stora delar av vänstern verkar ha slagit sig till ro med att tala om förändringar inom systemet för att inte framstå som ”orealistisk”.
– Vad är det att vara realist? Vad är det att vara utopisk? Om man inte har en vidare horisont så blir man väldigt fångad i nuet. Det finns en risk att inte bara socialdemokratin blir liberal, som den har blivit, utan att hela vänstern blir liberal och att vi nöjer oss med att drömma inom det borgerliga samhällets ramar. Vi kan inte bara ha vårt politiska projekt inom de ramar som gäller här och nu. Jag kan naturligtvis förstå att man kan prata realpolitik. Vi har de pengar vi har och vi kan naturligtvis bestämma att vi ska beskatta mer än vad vi gör. Men samtidigt ligger ju alla de där skatteförslagen inom ramen för lönearbete och produktion och vinst. Jag som författare kan ju försöka hålla fältet öppet. Och då är det absolut en vilja hos mig att vi ska kunna tänka utopiskt.