Efter den första kontakten mellan Europa och den amerikanska kontinenten blev det klart att inte ens högkulturerna i Mexiko och Peru använde hjulet. Det väckte därför stor uppmärksamhet bland arkeologer på 1940-talet när flera exemplar av förcolumbianska leksaker med hjul hittades i Mexiko. Den stora frågan var förstås varför mexikanerna bara använde hjulet till leksaker, och inte i det praktiska livet.
Denna vecka fick Paul Krugman Sveriges Riksbanks pris i ekonomi till Nobels minne. När jag kom över historien om leksakerna på hjul tänkte jag ögonblickligen på Krugman: han står som det främsta exemplet på produktion av teoretiska modeller som ekonomer leker med, men som inte är tänkta att användas i verkligheten. I min bok Global Økonomi refererar jag till ekonomifackets två största ovanor eller laster: Ricardos last (efter David Ricardo) som består i att skapa en ekonomilära baserad på förutsättningar som närmast är tagna ur luften, och Krugmans last, som består i att uppfinna modeller som är långt mer relevanta såsom beskrivningar av verkligheten än Ricardos teorier, men att vägra ta dem i bruk. Tillsammans låser de två lasterna många länder i en produktionsstruktur som skapar fattigdom.
Krugman får Nobelpriset för att ha formaliserat det som varit huvudargumentet för industrialisering sedan 1600-talet – stordriftsfördelarna som finns i industriproduktion – och för konsekvenserna detta har för ekonomisk geografi. Krugman gick inte tillbaka i historien, men till Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium från 1917. Krugmans artiklar från början av 1980-talet ger stöd till Lenin och till radikala ekonomer som Baran, Frank och Wallerstein, och till utvecklingsekonomer som Myrdal och Lewis. Han nämner dem alla.
Min doktorsavhandling var nyss avlagd när Krugmans ”nya handelsteori” dök upp 1980 och visade hur ojämn tillväxt uppstår för att länder som exporterar råvaror får ökade produktionskostnader när de specialiserar sig (avtagande avkastning), medan industriländer får fallande kostnader (ökande avkastning) och samtidigt imperfekt konkurrens. Att Krugman nu tog upp samma tema i formella modeller tyckte jag var bra. Äntligen hade nyklassisk ekonomi insett de enorma konsekvenserna av stordriftsfördelarna och deras frånvaro som förklaring på ojämn ekonomisk tillväxt.
Jag blev snabbt besviken. Krugman slutade att citera utvecklingsekonomerna, han fokuserade på stordriftsfördelarna, som i sig själv, om man glömmer att råvaror lyder under den omvända ekonomiska lagen (avtagande avkastning), blir ett argument för frihandel. Det verkade som han blev rädd för konsekvenserna av sina egna teorier. Det absurda är att den akademiska debatten om ”strategisk handelspolitik” som följde gick parallellt med en enorm ekonomisk-teoretisk och ideologisk press i rakt motsatt riktning av det Krugman först hade skrivit: På 1980- och 1990-talet blev allt fler små länder tvångsöppnade för frihandel genom chockterapi. Det gick så fort att mycket av industrin, den delen av ekonomin som hade stordriftsfördelarna Krugman pekade på som så viktiga, inte hade en chans att överleva. Varför protesterade inte Krugman mot det?
Jag kommer speciellt ihåg en brasiliansk kollegas enorma vrede över Krugman som hade modeller som förklarade underutveckling, men inte hade modet att ordinera medicinen han hade uppfunnit. Det hjälper inte patienterna om läkarna har mediciner på hyllorna om de saknar moraliskt mod att skriva ut recepten. Detta är Krugmans last. Hade man varit tillräckligt intresserad av verkligheten kunde man hittat data som visar stordriftsfördelarna och den avtagande avkastningens roll. Det var man inte.
Jag gläder mig över priset till mannen som, för att använda hans eget uttryck, leder ämnet från ”minsta matematiska motståndets lag”. Krugman får Nobelpriset för att ha formaliserat teorier som en gång var mainstream i tysk ekonomisk teori: industri och geografi. Kanske får vi nu det moraliska modet att ta teorierna i bruk.
