När Barack Obama tilldelades fredspriset 2009 bestämde sig den norske advokaten Fredrik S. Heffermehl för att granska den norska nobelkommitténs motiv bakom de pris som delats ut genom åren.
Resultatet var tydligt, och sammanställdes i boken Nobels fredspris: visionen som försvann. Fredspriset har i hög grad använts som medel för att främja egna politiska intressen.
Sällan har väl det lyst igenom så tydligt som när man väljer att dela ut priset till EU.
Med en närmare titt på formuleringarna i Alfred Nobels testamente blir beslutet närmast surrealistiskt. Fredspriset ska tilldelas den som verkat mest eller bäst för ”avskaffande eller minskning av stående arméer”. Det kan jämföras med artikel 42 punkt 3 i det av EU införda Lissabonfördraget: ”Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet.”

Nobelkommittén har alltså lyckats dela ut ett pris som är tänkt att gynna militär nedrustning till en organisation som har upprustning inskrivet i grundlagen. Det är ett beslut som är svårt att ta på allvar. Det verkar som att kommittén har valt att tolka Nobels livsgärning lite väl bokstavligt och helt enkelt struntat i hans sista önskan. Snubben uppfann ju trots allt dynamiten.