I en debattartikel i Flamman 27/11 kommenterar Francisco Contreras och John Hörnquist budgetuppgörelsen mellan v, s och mp i Stockholms läns landsting. Huvudpoängen i artikeln är en kritik mot landstingsgruppens sätt att kommentera och försvara budgetuppgörelsen.
De tar upp frågan om akuterna i Norrtälje och Södertälje. Att landstingsmajoriteten till slut kom överens om att inte genomföra tjänstemannaförslaget tycker jag var helt riktigt. De riktiga förlorarna är den borgerliga oppositionen som sett fram mot att göra detta till ett huvudnummer i debatten.
Man kan inte annat än hålla med artikelförfattarna, såväl i analysen av hur vänsterpartiet bör förhålla sig till uppgörelser och kompromisser, som i konstaterandet att den generella välfärden är allvarligt hotad. Likaså när de hävdar att ”om partiet gör kompromisser som innehåller dåliga delar måste vi kunna medge det. Annars blir det omöjligt att se vad som är vänsterpartiets politik och vad som inte är det”. Men att kritisera landstingsgruppen på den här punkten blir lite att slå in öppna dörrar.
I artikeln utpekas två områden där det hävdas att vi inte lyft vänsterpartiets förslag utan låter som om vi är nöjda:
1. ”Vänsterpartiet förespråkar på riksplanet en större andel av BNP till sjukvården. Då hade flera av nedskärningarna kunna undvikas. Men det kan ju inte väljarna veta när vi inte säger det utan låter som att vi är nöjda.”
2. ”Att höja priset på SL-kortet…slår mycket hårdare mot låginkomsttagare än mot höginkomsttagare. Det borde partiet öppet erkänna och inte i efterhand blanda ihop med skenande kostnader i sjukvården”.
Men artikelförfattarna ger faktiskt inte en riktig bild av hur landstingsgruppen argumenterat när budgeten togs. Det de säger sig vilja höra från landstingsgruppen tycker jag kom fram i mitt inlägg i den allmänpolitiska debatten i landstingsfullmäktige:
”För oss i vänsterpartiet är det avgörande att bördorna fördelas solidariskt. Av de intäktsförstärkningar vi gör så är 82 procent skattehöjning och 18 procent taxehöjningar. Det tycker vi är ett rättvist sätt att öka intäkterna både ur ett köns- och klassperspektiv, där den som tjänar mer också får betala mer. Men att SL-taxan höjs med 100 kronor – det var ett svårt beslut för vänsterpartiet. Lika bra att erkänna det. Det är inte vänsterpartiets politik, men en del av en helhetskompromiss som vi står för.
De skattehöjningar som genomförs i flera kommuner och landsting måste ses i perspektivet av de statliga skattesänkningarna. Resurserna till sektorn av kommuner och landsting gröps ur exempelvis genom att statsbidragen inte räknas upp med inflationen. En fråga man behöver ställa sig inför framtiden är nog: varför utgår staten från att skatterna i Sverige måste sänkas?
Under hela 1900-talet har vi använt ett ökat ekonomiskt utrymme till att förstärka välfärden. Det har varit ett bra val och vänsterpartiets uppfattning. Många är nu överens om att hälso- och sjukvården måste få en större andel av BNP – det rimmar illa med planer på statliga skattesänkningar och urgröpta statsbidrag!
De skattehöjningar vi genomför i landstinget under mandatperioden skulle om man slår ut det över hela landet motsvara över 30 miljarder och naturligtvis vore det bättre om det gjordes med progressiv statsskatt än höjningar av kommunalskatterna. Nu tar kommuner och landsting genom skattehöjningar det ansvar för välfärden som staten borde göra.”
Men det räcker förstås inte att stå och säga detta i landstingsfullmäktiges talarstol. Att föra ut vad som är vänsterpartiets ståndpunkter trots kompromissen är ju minst lika mycket ett ansvar för partiorganisationen på distrikts- och föreningsnivå. Där har bland andra John Hörnquist och Francisco Contreras själva en viktig roll att spela. Jag hoppas nu att det står klart att budgetuppgörelsen mellan v, s och mp är just en kompromiss.
