Första maj i Malmö. Vänsterpartiets tåg tågar genom stadens centrala delar och skanderar slagord, sjunger, syns och hörs.
Väl framme vid målet, Slottsskogen, så var det dags för det årliga talet om jämlikhet, arbetslöshet och sex timmars arbetsdag. Än så länge allting gott. Men sen kom det. Kulturpolitiken. Jag uppfattade talarens ord som mycket provocerade och retoriken gav mig en klump i magen, jag kände mig därför tvungen att skriva den här artikeln.
Talets huvudbudskap var att vi ska riva ned ”kulturhierarkierna” och ”välta omkull piedestalerna”. Det lät oroväckande likt Hägglunds tal om ”verklighetens folk”.
Argumentationen om att inte stödja en döende kultur utan istället stödja en kultur som inte blivit född än, är självklart fint retoriskt, men vad innebär det i praktiken?
Är det inte den argumentationen som nyliberalerna använder inom alla politiska fält?
Att ta nyliberalismens populistiska retorik om marknaden och folkets kunskap att ”välja fram det bästa” är livsfarligt att använda som argument, speciellt i kulturdebatten.
Det är detta synsätt och dess politiska praxis som gör att teater efter teater runt om i Sverige får slå igen, ta bort de fasta tjänsterna och lägga repertoar efter kommersens villkor.
Talarens ord om ”den goda smakens tyranni” klingar alltså dåligt i mina öron eftersom den omedelbara kontentan blir att vi kulturarbetare fråntas vår kompetens att arbeta, det vill säga skapa. Nu är det alltså inte längre endast vår produkt som ska ses på subjektivt utan hela vår professionalitet. Detta bör i sin förlängning leda till en kritik mot samtliga av statens konstnärliga utbildningar, eftersom man efter en 3 årig konstnärlig utbildning alltså inte har någon som helst ”rätt” att bedöma vad som är god konst, det kan en ointresserad frisör göra lika väl.
För att göra detta ideologiskt tydligt vill jag påpeka att socialismen och arbetarrörelsen alltid har hävdat att kulturens uppgift är att skola arbetarklassen intellektuellt och estetiskt för att skapa en större förståelse för vår samtid. Detta har allt som oftast ifrågasatts från liberalt håll men nu börjar alltså denna inställning sprida ut sig över hela det politiska fältet.
Vänsterpartisten bidrog till just detta när hon tog upp Lars Norén, som enligt henne borde tas ner från sin höga häst och istället bör vi lyfta fram Linda Bengtzing.
Ett parti som Vänsterpartiet borde här istället ta vara på sin ideologiska hemvist marxismen, vars vetenskapssyn bygger på att det finns objektiva sanningar och objektiva värden.
Med resonemanget om Norén och Bengtzing ifrågasattes just detta och det hävdades att kulturetablissemanget (här symboliserat av Norén) inte har något egenvärde eller att det finns något objektivt värde i Mozart och Norén. Att folk gillar Bengtzing är minst lika bra eftersom vänstern går i bräschen för citat: ”allas kultur”.
Norén har som författare ägnat sin karriär åt att beskriva klassamhällets moraliska förfall, utanförskap och familjetragedier. I nuläget är han Konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg, där vårens satsning är en pjäs som gör upp med kapitalismens inre motsättningar. Norén uttalade i ett pressmeddelande strax efter sitt tillträde att folkteatern ska vara: ”lättillgänglig och skapa oumbärlig teater med stark konstnärlig profil i ständig dialog med publiken”.
Detta bland annat genom att texta föreställningarna för människor som inte behärskar det svenska språket, så alla ska kunna ta del av folkteatern.
Men enligt detta första maj-tal ska vi alltså välta omkull Noréns piedestal och istället breda väg åt Bengtzing konstutövande. Detta är i mina öron just vad jag skulle vilja kalla objektivt felaktigt.
Jag påstår att Lars Norén är viktigare för vår samhällsuppbyggnad och progression än vad Linda Bengtzing är. Jag tycker Vänsterpartiet också bör göra det.
Vi behövs för att ta spjärn mot Idol-jurys, Extreme Make-Over och Bonde söker fru.
Vi behövs för att stå i kontrast och vara motpol till den branschen som nu Bengtzing får symbolisera.
Det är den progressiva anti-kommersiella delen av kulturen som i nuläget behöver stärkas och diskuteras. Den kommersiella delen av kulturen kommer att finnas kvar ändå. Eftersom den är lönsam.
Men med den nuvarande kulturpolitiska nyliberala konsensusen så är däremot vårt konstnärliga utbud under utrotningshot. Och när Sveriges vänsterparti slänger sig med formuleringar som ”varför stödja en kultur som håller på att dö ut” så ryser jag.
Framöver tycker jag vi bör välja våra strider mot ”kulturella eliter”. Tanken om att man inte ska sätta sig på några kulturella höga hästar är en fin idé men den klingar i samklang med liberalernas mantra om valfriheten som reglerar marknaden till det bästa.
Den syn på kultur som förespråkades på första maj saknar perspektiv och skapar något som vi scenkonstnärer alltid måste vara vaksamma på att bekämpa: oreflekterande och ekonomistyrd konst.