Den sjunde maj sa norska LO-kongressen ifrån. Då beslutade ombuden att norska kollektivavtal och arbetsrätt måste gå före EU:s regler. Nu kräver LO att det måste klargöras i EES-avtalet.
Norges folk har i två folkomröstningar, 1972 och 1994, sagt nej till EU-medlemskap. Trots det påverkas landet i hög grad av EU:s beslut genom avtalet för det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Avtalet, som också omsluter Island och Lichtenstein, innebär att tullar och handelshinder avskaffats med EU. Man har också gemensamma regler för offentlig upphandling, konkurrensregler och mycket annat. Det hade utlovats att fackliga rättigheter och arbetsrätt inte skulle påverkas av EES-avtalet. Men det var inte sant.
Norska LO:s största förbund Fagforbundet, som organiserar anställda inom kommun och landsting, slog i höstas fast att EES-avtalet genom nya direktiv, och nya tolkningar i EG-domstolen, fått ett betydligt större inflytande över arbetslivet än vad som hade förutsetts när avtalet ingicks. Fagforbundet krävde att arbetsrätten måste hållas utanför EES-avtalet, annars hotas den norska modellen. Nu instämmer hela LO.

Den fackliga rörelsen inom EU kämpar med samma fråga. Problemen för den nationella arbetsrätten började för några år sedan med fyra kontroversiella domslut i EG-domstolen:
• Viking Line-domen 2007 som innebar förbud mot fackliga aktioner mot det finska rederiet Viking Line som flaggade ut färjor till Estland för att därigenom kunna anställa folk till betydligt lägre löner.  
• Laval-domen 2007 som fastslog att det lettiska byggföretaget Laval inte var tvungna att följa de svenska kollektivavtalen för sina anställda som hade låga lettiska löner. Domen innebar också att de svenska facken inte hade rätt att försvara kollektivavtalen genom att sätta företaget i blockad.
• Rüffert-domen 2008 som gav ett tyskt byggföretag  och dess advokat Dirk Rüffert rätt mot delstaten Niedersachsen. Enligt domstolen hade inte företaget gjort något fel när man anlitat en polsk underentreprenör, vars anställda bara fick hälften av den lön som en tysk byggnadsarbetare skulle ha fått.
• Luxemburg-domen 2008 där EG-domstolen fastslog att Luxemburg måste avskaffa en lag som säkrade utländska arbetare samma rättigheter som arbetare som bor i landet.  Enligt EG-domstolen var den lagen i strid med EU:s etableringsfrihet.

EG-domstolen beslutade alltså att nationella lagar kring arbetsrätt och kollektivavtal är underordnade EU-rätten. Kapitalets frihet går före fackliga rättigheter.   
Men motståndet växer. Inte bara inom den fackliga rörelsen i Europa. 530 arbetsrättsjurister från olika EU-länder har nyligen antagit ett gemensamt manifest ”mot den dramatiska avregleringen av arbetsmarknaden i EU”. De menar att ”den sociala modellen i Europa hotas av ödeläggning.”
FN:s arbetsmarknadsorgan ILO uttalade för några månader sen att den lag som Sverige antagit, efter EG-domstolens Laval-dom, strider mot internationella konventioner om facklig förhandlingsrätt.
I november förra året tillkännagav en majoritet i riksdagen till regeringen att ”Sverige bör kräva att EU ska anta ett socialt protokoll som medför att de grundläggande fackliga rättigheterna inte underordnas EU:s ekonomiska friheter.” De fyra regeringspartierna röstade emot.
I Norge har flera fackföreningar, tillsammans med folkrörelsen ”Nei til EU”, utarbetat en omfattande rapport med flera tydliga alternativ till EES-avtalet. Också inom EU finns alternativ. Ett socialt protokoll som säkrar de fackliga rättigheterna är det viktigaste. Men det bjuder inte EU-eliten på. Det måste vi tillkämpa oss.