Här illustrerar Hultsfredsfestivalens ekonomiska problem musikfestivalernas neråtgående trend.
I bjärt kontrast till den kontemporära kulturpolitiken utgör musikfestivalerna ett bra exempel på hur både kommersiell populärkultur och alternativa kulturformer kan samsas och forma en sorts kulturell institution som skär igenom klassiska dikotomier av offentligt understöd (hög)kultur och likriktad kommersiell populärkultur. Festivalerna lyckas därigenom existera både inom de kommersiella, och de alternativa kulturella fälten.
Nischat eller storstaden
Samtidigt verkar festivalerna utvecklas till urbana tillställningar (som succén Way Out West) och till renodlat genrenischade evenemang. Hårdrocksfestivalen Sweden Rock har vuxit till Sveriges överlägset största musikfestival, och nyss avslutade Uppsala Reggae Festival (URF), som både är genrespecifik och belägen i statsmiljö, har blivit en av landets största.
Detta är en utveckling som tål att analyseras.
Medelåldern på Sweden Rock och URF är högre än på Hultsfred och musikstilarna har en löjligt trogen publik. Mer breda pop- och rockfestivaler måste ha tur med bokningarna och är tvingade att pricka rätt med några stora säkra kort för att dra tillräckligt med publik (minns Hultsfreds problem med ett alltför trendigt festivalprogram).
Men detta är bara en liten delförklaring.
Den största anledningen stavas nostalgi. I ett trendängsligt musikklimat, där töntiga musikjournalister främst sysslar med att odla sitt populärkulturella kapital genom att leta upp och hylla (ofta ointressanta) pop- och rockband, lutar sig både Sweden Rock och URF mot bokningar av nostalgiska akter vars bäst före datum länge sedan passerat.
Dessa bildar ett sorts trygghetskapital, som tillåter festivalerna att ta in modernare och mindre akter utan att riskera att gå med förlust. I år säkrade reggaelegenderna Burning Spear, Lee Perry och Twinkle Brothers URF:s biljettintäkter, medan metalgubbarna i Judas Priest och Saxon gjorde detsamma för Sweden Rock.
Kommunen integrerar
Således återfinns framgången i skärningspunkten mellan publikens kärlek för sin genres specifika historia och de betydligt smartare moderna akternas framträdanden.
En annan aspekt av festivalframgångarna är relationerna med lokal- och regionalsamhället.
En integrering med kommunernas politiska ekonomi brukar vara en förutsättning för en festivals överlevnad. För URF:s del har framgången tvärtom vuxit fram i motstånd och kamp – det tog Uppsala kommun sju år innan man helt införlivade reggaefestivalen i sin turismdiskurs. I år var det visserligen bara Sverigedemokraterna och kd som ville förbjuda den, men tidigare har URF ifrågasatts ifrån både lokalt näringsliv och kommunpolitiker.
Unik historia
Så URF:s historia är på så sätt unik. Istället för att ses som en tillgång för lokalsamhället (som festivalen i Hultsfred) har man kämpat i politisk och medial motvind men ändå lyckats växa.
En sorts kulturhegemonisk formation om man så vill.
Årets upplaga av URF bjöd på tvivelaktigt agerande från polismakten, men också fina framträdanden av Beenie Man, Queen Ifrica och Tarus Riley, precis som vanligt med andra ord.