I hela landet dras det i handbromsen. Budgetberäkningarna lyser omedgörligt i kommuner och landsting: skatteinkomsterna sjunker med minst 10 miljarder nästa år samtidigt som stödbehoven växer dramatiskt.
Förbjudna att ta till underskott har kommuner och landsting bara två alternativ: att höja skatten, kontraproduktivt i en lågkonjunktur, eller skära ner på utgifterna, varsla anställda och sänka ambitionerna för välfärden. Minst lika kontraproduktivt, men den väg som de flesta kommuner kommer att vandra om inte staten, som ytterst vakar över samhällsekonomin skjuter till pengar.

Pressade från flera håll lovade regeringen till slut en tummetott. Borgerligt styrda SKL tystnade välregisserat och med en journalistkår oförmögen till den mest elementära räknelära var växelpengarna tillräckligt för att framstå som en räddningsaktion. Men signalen till kommuner och landsting som räknar innantill är glasklar: Vänta er inga substantiella tillskott. ”Man ska inte vara naiv och påstå att kommunerna kan glida igenom den här krisen utan att det märks” manar Stefan Attefall. Eller annorlunda uttryckt: det ska märkas i offentliga sektorn att det är kris, annars rinner den ju förbi till ingen nytta.
Bakom regeringens ovilja att släppa till finns en krass kalkyl. En kris är, som Milton Friedman lärde oss, en möjlighet att åstadkomma omfattande förändringar som till vardags är politiskt svåra att genomdriva. Som att permanent krympa den gemensamt ägda delen av ekonomin.

Nu tvingas kommunerna fokusera på den verksamhet som enligt lag ska tillhandahållas, betonar Maud Olofsson. Ja, det är av lag och nöd tvunget. Men en sådan ”fokusering” på ”kärnverksamheten” innebär samtidigt att verksamhetsutveckling, demokratisatsningar, ungdomsprojekt, upprustningar av lokaler och stadsmiljöer, lönehöjningar med mera, åker in i frysboxen. Kvaliteten sjunker, stressen ökar och allmänheten möter en allt sämre fungerande offentlig verksamhet.
Mot regeringens ideologiska svältkur måste ställas en politik som inte nöjer sig med att kompensera kommunerna utan även visar att den offentliga sektorn nu borde expandera. Inga andra stimulansåtgärder ger bättre utdelning än ökningar av den offentliga konsumtionen på kommunal- och landstingsnivå.
Ska kostnaden för regeringens politiska vägval göras synligt måste den andra vägen formuleras klart och tydligt. 200.000 nya jobb i offentlig sektorn är idag mer relevant och nödvändigt än någonsin förr.