EU-debatten inför den valkonferens där Vänsterpartiet skulle fatta beslut om EU-lista och EU-valplattform var intensiv, inte minst i denna tidning. Redan i november (ETC, 8/11, 2019) satte partiledaren Jonas Sjöstedt sin prägel på EU-debatten genom att tydligt göra klart vad hans kanske sista strid i och avtryck på Vänsterpartiet ska bli; V ska vända i EU-frågan.
En del blev nog förvånade. Få har glömt den Jonas Sjöstedt som tillsammans med en stor folkrörelse ledde kampen mot EMU i folkomröstningen 2003 och som gång på gång påpekade hur demokrati inte är förenligt med EU-fördragen. Men visst. Det är inte 2003 längre, och frågan om EU-medlemskapet blir mer och mer perifer ju längre bort från att diskutera alternativen vi kommer.
På DN:s ledarsida (17/2, 2019) kan man läsa ledaren ”För en gångs skull står V på rätt sida av historien”. Ledartexten är en DN-drapa som innehåller begreppet ”fredsprojektet EU”, sedvanliga kommuniststick och en blind tro på överstatlighet. Det är inget konstigt med det. Men det borde få Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets ledning att fundera. Den strategi om att ”signalera” till väljarna att man vill byta sida i EU-motståndet men fortsätta förändra EU-politiken verkar inte ha nått DN:s ledarredaktion i alla fall. ”Om något gynnar företag och privata ägare måste det per definition vara dåligt. Nu har alltså även Vänsterpartiet bytt åsikt”, skriver man.
EU-projektet gynnar fortfarande företag och privata ägare på bekostnad av vanliga löntagare och det gemensamma. Detta har inte förändrats. EU vilar på fördrag där dessa principer är inskrivna. Längtan efter ett parti som pratar om konflikten där emellan har varit stor länge, men rent programmatiskt har det partiet funnits. Nu har partiledningen gjort allt för att göra det otydligt. Det verkar fungera.
När alternativet till EU blir mindre och mindre tydligt och arbetet med att föra fram det inte längre finns, ja, då är det väl inte så konstigt om de egna väljarna inte heller tror på politiken.
Så varför är det så viktigt för Sjöstedt och partiledningen att signalera att man vill släppa EU-motståndet? Lyssnar man på Sjöstedt själv så beror det på att stora delar av V:s väljargrupp och potentiella väljargrupp inte längre är så skeptiska mot EU som partiet är i programtexten. ”Vi har inte drivit EU-frågan på år och dar” upprepar Sjöstedt. Kan det finnas ett samband här emellan?
När alternativet till EU blir mindre och mindre tydligt och arbetet med att föra fram det inte längre finns, ja, då är det väl inte så konstigt om de egna väljarna inte heller tror på politiken. Men frånvaron av demokratisk kontroll, maktförflyttning från Sverige till Bryssel och en allt större osäkerhet och högervridning av de nationella parlamenten i EU:s medlemsländer gör att diskussionen om ett alternativ – som inte ser ut som Brexit – blir större för var dag. V hade kunnat vara drivande i det arbetet. Nu kapitulerar man istället.
