Dörren till framtiden i Latinamerika öppnades på glänt när Venezuela 1998 valde en mycket speciell man, Hugo Chávez till president. Chávez militära bakgrund gjorde delar av den latinamerikanska vänstern misstänksam, men den var en viktig komponent för ett land som har en historia präglad av militären och en god hjälp när det gällde kontrollen över en av de centrala maktfaktorerna i detta land. Slaget om Venezuela vanns dock inte i någon palatskupp utan i ändlösa resor på den venezuelanska landsbygden, där de starka band mellan småfolket och Chávez knöts och i processen att skapa en konstitution för hela Venezuela, oberoende av kön, etnisk bakgrund eller klass.
Först därefter startade den sociala revolutionen i Venezuela: landets huvudinkomstkälla oljan började användas till sociala investeringar, en ambitiös skolreform har påbörjats och en ny, från storföretagen oberoende, fackföreningsrörelse har startat. Och sedan dess har land efter land i Latinamerika kunnat välja att gå åt vänster.
Men just fackföreningsrörelsen har länge varit en strategisk svaghet. Det tidigare venezuelanska LO, CTV, var gravt korrumperat, liksom det socialdemokratiska partiet i landet. Eftersom det var dessa organisationer som var representerade i Fria Fackföreningsinternationalen och den socialistiska internationalen, har det varit omöjligt för vänstern i Venezuela att få något som helst stöd från socialdemokratin över världen.
I det perspektivet förstår man lättare varför varken socialdemokrater eller syndikalister i Sverige inte velat ge ens ett anständigt demokratiskt stöd till Chávez. De låter organisationsegoismen gå före vad som borde vara varje demokrats plikt i detta läge: att informera om vad som faktiskt händer i Venezuela och stödja en demokratiskt vald regering mot ett gäng gamla generaler uppbackade av USA.
Chávez har, liksom Allende tidigare, hållit sig till den parlamentariska demokratins regler. Men medan Allende fick ett starkt moraliskt stöd från vänstern i Sverige och medan svenska tidningar rapporterade om vad som hände i Allendes Chile med stort intresse, får Chávez inget stöd och en rapportering som i bästa fall kan kallas mycket enögd.
Den 11 april 2002 skedde den förra kuppen mot president Hugo Chávez och hans regering. Det var en president som fått 60,3 procent av rösterna i det senaste presidentvalet (2000). Sammanlagt sju olika val till lagstiftande församlingen, presidentposten och kommunala val hade skett, och få kan påstå att regeringen inte skötte sina demokratiska plikter.
Det struntade naturligtvis kuppgeneralerna i. De upplöste parlamentet, upphävde jordreformer och insatte arbetsgivarföreningens ordförande som ny statsledare. Ingen kan nu påstå att de inte vet vad som kommer att hända om det blir en ny kupp i Venezuela.
För några månader sedan störtades Haitis president Aristide i vad som nu måste betecknas som en militärkupp. Nu börjar rapporterna komma fram om vad som hänt sedan dess.
Minst 1 000 dödsoffer och en alltför bekant terror mot oppositionella.
Ingen kan säga att de inte vet vad en kupp kan innebära.
Samtidigt som hoppet tänts hos miljoner människor när vänstern kommit till makten i latinamerikanska länder, är vi sämre rustade än tidigare att organisera solidariteten med dem eller att ens få ut information om vad som händer. Vi får inse att det mörknat i Sverige under samma tid som det ljusnat i Latinamerika.
Nu är det dags att börja bygga en solidaritet med dem som går före i vår tids demokratistrid.
Socialdemokratiska och syndikalistiska tidningar kan få välja kuppmakarnas version. Vi kommer inte att göra det.
