Allt lindades in i den ljuvligaste retorik. Äntligen skulle nu rättvisa råda. De fattiga skulle få konkurrera med sin desperation, de rika med sin snillrikhet. Solidariteten skulle utsträckas också till de olyckliga i Östeuropa. Jo, det var populärt att tala om östeuropéernas åsikter, ända tills de började formulera dem själva.
Det lettiska byggfacket LCA:s meddelade tidigt att det helst sett en förhandlingsuppgörelse i Vaxholmsfallet och skrev för att få saken utagerad: ”Det finns inga oenigheter mellan det lettiska byggfacket och Byggnads.”
I artikeln ”Om facken i öst själva får välja” (Arbetaren 4/2006), finner Jens Ergon att inte bara det lettiska facket har denna inställning. ”Samtliga landsorganisationer kritiserar till exempel EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv, med samma argument som Västeuropas fackföreningsrörelse: det öppnar dörren för social dumpning./…/
– Vi säger, tillsammans med fackföreningar i hela Europa, nej till ursprungslandsprincipen och kräver att arbetsrätt, kollektivavtal och gemensamma välfärdstjänster ska undantas från direktivet, förklarar exempelvis tjeckiska CMKOS internationelle talesman Vladimír Matousek.
I länder som Polen och Lettland påtalas omfattande problem med en svällande gråsvart arbetsmarknad.
– Det här är ett jätteproblem i Polen. Det handlar om flera hundratusen människor, de flesta från Vitryssland och Ukraina, konstaterar Solidaritets internationelle sekreterare Andrzej Adamczyk.”
Maciej Zaremba, som i en artikelserie i Dagens Nyheter tog heder och ära av Byggnads och LO, hade inte ens tid att ta reda på vilken ställning hans omhuldade Solidaritet eller andra fackföreningar i öst intagit. De har ju, enligt hans resonemang, samma förkastliga inställning som svenska LO, inskränkt och rasistisk. Tur för Zaremba att han skriver för DN och inte, låt oss säga, Ordfront.
När EU-parlamentet idag röstar om förslaget till tjänstedirektiv har direktivet förändrats (det är dock ovisst när detta skrivs hur högern kommer ställa sig till kompromissen). Kanske kommer detta att i medier beskrivas som en total seger för fack och sociala rörelser.
Det är det inte. Förutom att tjänstedirektivet är ett direkt bakslag genom att det öppnar för ytterligare privatiseringar av vatten, el, utbildning och sociala tjänster, skall man komma ihåg att denna sköra kompromiss inte på något sätt ändrat EU:s sätt att fungera.

1.
Det parlamentet röstar om är en del i en lång process. Sedan blir det nya förhandlingar, och därefter en fråga för ländernas regeringar. När frågan slutligen avgörs är det alltså inte oväsentligt vilken regering Sverige och andra länder har.

2.
På EU-nivå finns en öppning för att nya politiska majoriteter skall kunna driva igenom ett lika gräsligt tjänstedirektiv som ursprungsförslaget. EU-kommissionen, framröstad av en stabil högermajoritet i EU-parlamentet, kommer fortsätta att ”tolka unionens behov”, lägga fram direktiv, skriva naiva rapporter som sopar problem under mattan.

3.
Under tiden är det EG-domstolen som skall döma. Företag kommer med stöd av EU-logiken att påstå att de diskrimineras när olika länder hävdar sin lagstiftning. Det är upplagt för mängder av nya utdragna tvister.

Första ronden i en match som vi ännu inte ser slutet på, är över. Vi noterar att arbetarrörelsen, den sida som för några år sedan skulle räknats ut på förhand, faktiskt varken saknar reflexer, styrka eller strategi.
Nu handlar det om uthållighet.