Det är inte ovanligt att människor som mår psykiskt dåligt i Sverige idag först får hjälp när de försökt ta livet av sig – det är praxis. Det skulle krävas ett antal vansinnesdåd innan de psykiskt sjuka fick en plats i medvetandet hos allmänhet och politiker. Nu klagar alla, partier såväl som opinionsbildare på den svenska psykvården, med rätta. Men få kommer ihåg att larmen som kom redan för tio år sedan då nedskärningsvågen gick över den svenska offentliga sektorn. Och fortfarande kan samma människor förundra sig över hur vården kunnat bli så dålig samtidigt som de kräver budgetdisciplin och nedskäringar i transföreningssystemen. Ett av moderaternas stående krav har varit att skapa mer selektiva bidragssystem istället för den dyrare men rättvisare generella välfärden. Det är inte svårt att förstå vilka som skulle drabbas: psykiskt sjuka klarar sig naturligtvis sämre i konkurrensen om knappa bidrag. Ett annat stående krav har varit att bryta ned den sociala bostadspolitiken. Man kan inte heller frikänna socialdemokraterna från ansvaret – de har ofta mer eller mindre motvilligt accepterat de borgerliga förslagen. De politiska krafter som styr är helt enkelt oförmögna att föra en framsynt politik. Tidigare i historien vanvårdades människor för att man inte visste bättre. Nu vet vi hur vi skall behandla psykiskt sjuka, men gör det inte av kortsiktiga ekonomiska skäl. Vi lever i ett system som på flera sätt förtjänar namnet senkapitalismen. Senkapitalismen karaktäriseras av en enorm koncentration kapital och makt hos företag vars enda uppgift är att göra vinst, samtidigt som ansvaret för att uppehålla ett anständigt samhälle vilar på en stat. ”Privat överflöd, offentlig fattigdom”, kallade ekonomen John Kenneth Galbraith den situation som ständigt uppstått med dessa förutsättningar. Senkapitalismen är i högsta grad senfärdig. Senkapitalismen tar itu med det som inte ger profit, sist. Så är det med de klimatförändringar vi vet beror på utsläpp och förbränning. Så är det med de alkoholskador vi redan idag vet kommer uppstå om priserna på sprit sänks med hälften. Så är det också med de psykiskt sjuka. Det finns dock en lösning som fungerar för att säkra sig även i ett system där framsynthet tycks vara en orimlighet. Den möjligheten är lagstiftning om en orubblig minimistandard. På handikappområdet har Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) satt ett effektivt stopp för nedskärningar från pressade politiker. Lagen är formulerad utifrån människors behov, som inte kan kringgås oavsett budgetsituation. Resultatet är att just handikappomsorgen inte nedrustats som äldrevården eller psykvården. Om inte staten skall ta det direkta ansvaret måste en lagstiftning säkerställa psykvården i kommun- eller landstingsregi. Det finns inget, inte ens ett mord på en utrikesminister, som inte har förutsättning att föra något gott med sig. För en gångs skull finns det nu en möjlighet att rusta upp psykvården. Om vi idag gick ut med namnlistor i våra städer och krävde mer pengar från staten till kommuner och landsting, skulle få kunna invända. Vi skulle kunna bryta den budgetdisciplin som kostar människor livet idag. Det behövs en vård där antingen kommuner eller landsting har ett helhetsansvar och där boendet fungerar. Det behövs miljarder till psykvården. Vi kan välja mellan detta, och ett samhälle som är barbariskt.