EU-parlamentet röstade ja till handelsavtalet CETA, mellan EU och Kanada. Storföretagen i Nordamerika och Europa, liksom deras lyxavlönade lobbyister, jublar. Det gör också högerpolitiker och de socialdemokrater som vägleds av nyliberala principer. Jublet kan dock fastna i halsen.
Nu ska nämligen 38 nationella och regionala parlament inom EU också säga sitt, liksom två domstolar. 40 möjligheter och med bara ett enda nej, så faller hela det odemokratiska avtalet.
CETA-avtalet är önskedrömmen för transnationella företag på bägge sidor Atlanten. Det ger dem stora möjligheter att påverka ny lagstiftning. Storföretagen får också sin egen specialdomstol, utanför det normala rättssystemet. Där regeringar kan dömas till enorma böter för att ha stiftat nya lagar, exempelvis för att skydda miljön eller förbättra arbetsrätten, om dessa lagar anses ha minskat den förväntade vinsten.
CETA-avtalet röstades igenom med 408 ja-röster mot 254 nej och 33 som avstod. En nej-röst är aktivt motstånd. En nedlagd röst är passivt motstånd. Sammanlagt 41 procent på motståndets sida. Det var mer än vad många hade trott.

Oron för en växande nej-sida gjorde att EU-parlamentets ledning bröt flera praxis i behandlingen av CETA-avtalet. För att få snabbt beslut, och minska antalet debatter, beslöts att endast fyra (av tjugo) utskott fick yttra sig i frågan. Det ansvariga internationella handelsutskottet fick inte heller arbeta fram den sedvanliga resolutionen om avtalet, som inneburit djupgående debatt.
CETA-anhängarna vet om ”problemet”: Ju fler medborgare, inklusive politiker, som sätter sig in i frågan, desto större blir nej-sidan. Därför valde man att inskränka den normala parlamentariska proceduren för detta stora handelsavtal. Och därmed också möjligheterna för fackliga och folkliga rörelser att trycka på de folkvalda.
På sessionen förra veckan röstade parlamentet bland annat också om ett fiskeavtal med Cook-öarna (21 000 invånare) i Stilla havet, med tillhörande resolution från fiskeutskottet. Men till det omfattande CETA-avtalet med Kanada (36 miljoner invånare) fick det ansvariga utskottet inte utarbeta en resolution med tillhörande breda debatt.

Är dessa fakta bara intern-parlamentarisk ”nördande”?  Nej, det är exempel på att anhängarnas rädsla för ett nej, medförde att de medvetet begränsade den demokratiska processen av detta handelsavtal.
Samma sak ser vi tyvärr i den svenska regeringens hantering av CETA-avtalet. För att sammanställa remissvaren om CETA utsågs kommerskollegium. Det vill säga den myndighet som ska verka för ”frihandel” och är pro-CETA. Till första remissrundan i somras inbjöds bara två myndigheter: Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket. Båda myndigheterna kritiserade den mycket korta svarstiden som inte gav möjlighet till fördjupade svar.
Kemikalieinspektionen menar också att deras kritiska synpunkter tonades ner i den slutliga sammanställningen. Till kommerskollegiums CETA-konsekvensanalys har professor Kaj Hobér gjort viktiga bidrag. Han är en centralfigur i Vattenfalls stämning av tyska staten för beslutet att avveckla kärnkraften. Och har företrätt flera storföretag i andra specialdomstolar. En objektiv man? Knappast.
Det är trist att S/MP-regeringen säger ja. Men av EU-parlamentarikerna från S/MP stod sex av nio på motståndets sida. Det är trist att LO-ledningen säger ja. Men det största förbundet Kommunal, liksom Seko och förbunden inom 6F säger nej. Det gör också stora delar av miljö- och konsumentrörelsen.
Nu måste CETA-motståndet sätta press på riksdag och regering. I Sverige och andra EU-länder.
Ett enda nej räcker!