Mitten håller när konservativa CDU vinner valet. Samtidigt utmanas centerpolitikerna allt hårdare från både extremhögern – och ett jublande Die Linke.
”Det är inte ett nederlag för den fria liberalismen”, säger FDP-ledaren Christian Lindner på valvakan efter partiets katastrofala 4,3 procent, långt under spärren.
Så vems är då förlusten?
Ingen lär sörja det liberala partiets tågkrasch, förutom möjligen Lindner själv. Genom att sabotera för två regeringar i rad har den nyliberala fundamentalisten gjort mer än någon annan för att hjälpa fram högerextrema Alternativ för Tyskland.
Med sig i fallet drog han dessutom socialdemokraten Olaf Scholz, som fick ge ansikte åt förlamningen. Hans SPD landar på historiskt låga 16,1 procent – det sämsta resultatet sedan 1887, då Otto von Bismarck fortfarande hade några år till pensionen.
Nu går det att göra två motsatta analyser om valutfallet i Tyskland.
När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val.
Den bekväma är att konstatera att mitten höll.
Enligt denna syn kan Europas demokrater pusta ut, åtminstone för den här gången. Valvinnaren Friedrich Merz, vars konservativa CDU ser ut att få 28,5 procent, visade att det går att avstå från samarbete med extremhögern, även om han samtidigt har tagit över mycket av dess politik. När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val. Extremhögern kan ofta inte komma till makten utan att den etablerade högern räcker över nycklarna.
Det vet ingen bättre än tyskarna. All heder åt Merz för att han – till skillnad från Ulf Kristersson – tycks villig att hålla fast vid ”brandväggen” högerut.
Frågan är dock hur länge muren håller. För valet kan lika väl tolkas som ett massivt avfärdande av mitten.
I takt med att både socialdemokrater och högern övergett satsningar och i stället fokuserar på att skydda befintlig välfärd och industri, har den tyska ekonomin stagnerat. Bilindustrin, tidigare en motor för tillväxt, kämpar för att behålla fabriker genom lönesänkningar, medan den politiska likriktningen får väljarna att tappa tron på demokratin. När omvärlden beskrivs som ett hot – med krig och globalisering – skapas en rädsla som driver väljare mot protektionism, och impulsen att rädda det som räddas kan.
Extremhögern är alltså inte mittens motpol – utan dess naturliga konsekvens.
Alternativ för Tyskland gasar upp till kraftfulla 21 procent och tar en stor tugga högerifrån. På vänsterkanten gör Die Linke en än mer oväntad valspurt till 8,8 procent, samtidigt som utbrytarpartiet Bündnis Sahra Wagenknecht landar strax under femspärren.
Totalt försvinner 18,1 procent från den etablerade mitten, jämfört med valet innan. Så AfD:s partiledare Alice Weidel gör rätt i att kalla valutgången för en ”pyrrhusseger”, det vill säga en förrädisk sådan.
I en stimmig rapport från Die Linkes valvaka i Berlin berättar Flammans reporter Carl Dürnberger att partiet bokade lokal med ett dystert treprocentshäng i åtanke. Men på valnatten var lokalen sprängfull – folk dansade, rappade, flirtade och toppolitikern Jan van Aken var så berusad av både lycka och lageröl att han tackade nej till intervju.
Två faktorer ligger bakom framgången: en massiv tillströmning av unga medlemmar, som beror på skickligt arbete i sociala medier och hotet från extremhögern. Partiet är nu överlägset störst bland unga, med 25 procent.
Men den viktigaste faktorn lär vara att Sahra Wagenknecht lämnade partiet. Partiet var redan otydligt, med dubbla partiledare som ständigt bytte av varandra, och ett myller av frågor som staplades på hög. Den växande konflikten med hennes fraktion, inte minst kopplat till deras vilja att närma sig Putins Ryssland, gjorde partiet ännu mer svårbegripligt.
”Splittringen var bra och nödvändig”, som det heter i Knutna Nävars ”Vi lär av historien”. Ibland är det bra att göra sig av med dödvikt, så att båda parter får visa vad de går för – en situation som liknar Solidaritets utbrytning ur Vänsterpartiet. Nu har Die Linke guldläge att mobilisera mot ännu en stelbent mittenregering.
För en brandvägg räcker aldrig i sig – du måste också få någonting att växa innanför muren.
